Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullkomligt behärskade sin tids bildning, Hogenskild Bjelke,
Erik Sparre och ännu några andra. Men i det hela gick
kulturen, om man frånser hovet, märkbart tillbaka.
Särskilt ödesdiger var Gustav Vasas ringaktning för
vetenskapen. Hans krav på kunskaper sträckte sig ej
längre än till det mått, som behövdes för dugliga skrivare
i kansliet och räknekammaren, och ett vetande, som ej
hade direkt betydelse för det praktiska livet, syntes honom
gagnlöst. Häri låg den kanske främsta tvistepunkten mellan
honom och reformatorerna. Dessa erkände de stora
uppoffringar, som den katolska kyrkan gjort för undervisningen,
och då kyrkogodsen nu indragits av staten, ville de, att
denna skulle övertaga kyrkans förpliktelser mot kulturen.
Men till förslagen i denna riktning ville konungen ej
lyssna, och överallt klagades därför över bildningens
förfall. I ett brev från 1533 erkände konungen själv, “att
där tillförena plägade vara tu eller trehundra djäknar, där
äro näppeligen ett halvt hundrade; sommestäds äro ock
skolorna platt ödelagda, riket till en dråpelig skada och
fördärv“. I slutet av konungens regering skrev en av
landets mest bildade män, ett “en slem barbaries inom
få år hela riket varder övergångande; utav hela
prästerskapet eller kyrkans förmän vet jag icke namngiva tio,
vilka jag med rätta må kalla eller tillägga den heder att
vara docti, högförståndige eller stadige män“.
Någon högre undervisningsanstalt fanns icke, ty Uppsala
universitet hade, såsom vi minnas, sopats bort av den
sista unionstidens stormar, och Gustav Vasa gjorde intet
allvarligt försök att återupprätta det. De få svenskar,
som ville förvärva någon högre bildning och som genom
enskilda gynnares försorg sattes i stånd därtill, måste
därför resa till Tyskland, där de till en början studerade
i Wittenberg, och sedan, då detta universitet ej längre
ansågs fullt renlärigt, till det ultralutherska Rostock, som
under senare hälften av 1500-talet kan anses såsom
det svenska universitetet. Men därigenom fastslogs vårt
fullständiga intellektuella beroende av Tyskland, och under
denna tid ansågs professor David Chytræus i Rostock nästan
såsom den översta instansen i vårt lands teologiska tvister.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
