Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Stiernhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
heller hans poem. Det äldsta, Heroisk Fägnesång, som
skrevs för drottningens födelsedag 1643, är knappt annat
än en översättning från Opitz, men har betydelse, därför
att det möjligen var detta försök, som för en tid lockade
honom till mera självständig poetisk verksamhet. I varje
fall riktade dikten hovets uppmärksamhet på honom. 1644
skrev han en ny, denna gång självständig Heroisk Jubel-
sång, 1647 diktade han Hercules och mellan 1649 och
1651 författade han de svenska texterna till de vid hovet
uppförda baletterna. Men ehuru han avled först 1672,
drog han sig redan 1651 tillbaka från poesien och ägnade
sig sedan uteslutande åt sina vetenskapliga studier och
sina ämbetsgöromål. Hela hans verksamhet såsom skald
omfattar således blott åtta år.
Sin stora insats gjorde han med Hercules, och vi skola
därför något dröja vid denna epokgörande dikt.
Petrarca, den förste humanisten, den förste, som hän-
förts av den antika poesiens formfulländade skönhet, hade
i en dikt, Africa, sökt skapa ett nylatinskt epos av samma
karaktär som Eneiden, och ända fram till 1500-talets bör-
jan var uppgiften blott att på latin efterbilda den antika,
närmast romerska dikten. Icke heller i Sverige var man
alldeles främmande för denna nylatinska diktning, men
mycket över skolkrians nivå stå icke de försök man har
av Laurentius Petri Gothus, Silvester Phrygius, Laurentius
Fornelius och andra svenska latinskalder, och deras dikter
göra oftast intryck av ett slags mosaikarbeten, hopflickade
som de äro av fraser från Vergilius och Horatius.
Men med 1500-talets början gjorde sig en stark patrio-
tisk rörelse gällande i det sönderslitna Italien, och denna
återverkade ock på diktkonsten. Uppgiften blev nu att
på det moderna Italiens eget språk, ej längre på latin,
skapa en diktning, som — häri låg fortfarande humanis-
men — noga anslöt sig till den antika poesien, vilken
fortfarande betraktades såsom det oupphinneliga mönstret
av skönhet. Den, som först och klarast uppställde detta
program, var Trissino, en tämligen klen poet, men en verk-
lig tänkare och en man, som haft ett ofantligt inflytande.
Hans idéer upptogos kort därefter i Frankrike av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
