Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Stiernhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
hans dikt — även hon blott förbigående — och åt henne
gav han en son, Astrild, “kärlekselden“, ett nyskapat
väsen, som endast var en svensk motsvarighet till den
antika diktens Cupido. Stiernhielms efterföljare vågade
icke, möjligen av religiösa hänsyn, gå längre, så att den
nordiska mytologien i stort sett ej kom med i vår dikt-
ning förr än med den götiska skolan. I stället fick Stiern-
hielm i likhet med de flesta av sina samtida nöja sig med
att ersätta antikens gudagestalter med allegorier, och det
är även dylika — Dygden och Lustan — som spela huvud-
rollerna i hans dikt.
Motivet till denna hade han lånat icke från någon nor-
disk saga, utan från en antik, som i sin äldsta kända
form föreligger hos Xenofon i dennes Memorabilia, där
den berättas efter en framställning, som givits av en be-
kant sofist Prodikos. Innehållet är helt enkelt. I sin
första ynglingaålder satte sig Herakles ned vid vägen i
tvekan, vilken av de tvenne tvärstigarna han skulle följa,
dygdens eller lustans. Då uppenbarade sig tvenne hög-
resta kvinnor inför honom; den ena var Dygden, den
andra Lustan, och i tal, som Xenofon refererar, utveckla
båda sina meningar. Därmed slutar berättelsen, och Xenofon
nämner icke, vilket val Herakles gjorde — för läsaren var
ju detta också överflödigt.
Sihus Italicus, som i sin dikt Punica ställer den unga
Scipio Africanus inför samma val, berättar historien på
ungefär enahanda sätt, men låter vid berättelsens slut
ynglingens sinne “värmas av kärlek till dygden“ och så-
ledes följa dennas maning.
Utan tvivel kände den klassiskt bildade Stiernhielm
båda dessa antika framställningar av den gamla sagan,
och i händelseförloppet har han icke gjort någon ändring.
Hela dikten består av föga mer än av Lustans och Dygdens
tal, och lika litet som Xenofon angiver Stiernhielm det
val, Hercules gör. Ämnet hade intresserat honom ända sedan
ungdomen, och redan 1624 nedskrev han på latin ett be-
synnerligt utkast, i vilket Dygdens och Lustans strid fram-
ställes såsom en bizarr schackspelslek. Men uppslaget att
behandla detta ämne i en svensk dikt fick han troligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
