Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Stiernhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
för att i stället blott fästa sig vid de i allegoriens form
inlagda moraliska lärdomarna. Huru föga sinne man hade
för det rent episka, framgår av den definition, som An-
dreas Arvidi ger i sin poetik, Manuductio ad poesin
suecanam, som utkom 1651 och som kan anses såsom ett
uttryck för den Stiernhielmska skolans uppfattning. En
heroisk dikt säger han — är “gemenligen vidlyftig samt
innehåller höga saker och väsende, vilka man antingen av
nyo uppdikta kan eller ock av andra poeter låna, de där
om sådana saker skrivit hava. Och skall man här akta,
att uti denna dikt icke något ringa och föraktat inmänges“.
Om själva “narrationen“ yttrar han blott, att man ej be-
höver så noga följa den verkliga historien, och såsom
episka dikter räknar han icke blott Eneiden, utan ock
Georgica och Lucretius’ De rerum natura. Det bestäm-
mande för denna tids estetiker var i främsta rummet vers-
måttet, och det var tydligen denna uppfattning, som låg
bakom det epitet, som Verelius gav Stiernhielm: den sven-
ske Maro.
Den antika epik, som Stiernhielm här tagit till mönster,
hade rört sig med en folklig mytologi, som renässansen
på olika sätt sökte efterbilda. I några fall tog man helt
enkelt upp den antika, men då dess hedendom stötte tidens
kristliga uppfattning, ‘‘döpte“ Trissino de antika gudarna
till änglar, Neptunus till en “angelo Nettuno“ o. s. v.;
andra upptogo den medeltida kristna mytologien, och åter
andra sökte skapa en helt ny gudavärld. För en man
med Stiernhielms starka antikvariska och patriotiska in-
tressen synes det, som om det legat närmast till hands
att införliva den fornnordiska mytologien med den nya
poesien. Men så skedde icke av det enkla skälet, att
denna ännu var så gott som alldeles obekant, då Hercules
skrevs. Intet enda fornisländskt arbete var då ännu tryckt,
i Sverige fanns då ännu icke någon handskrift av Snorres
eller Sæmunds eddor, vilka först trycktes på 1660-talet—■
den senare för övrigt endast delvis — och det enda
Stiernhielm visste om denna fornnordiska gudavärld var
det lilla, som bevarats i svensk folktradition. Av hela
den nationella gudavärlden kom således blott Fröja med i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
