Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Författare, publik, press och censur - Pressen under Gustav IV Adolf - Censuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fall icke, även om de såsom tidsskildrande äro av ett stort
värde. De flesta av de mera bekanta memoarförfattarne
— såsom Fersen, Hamilton m. fl. — äro rena partiskribenter,
och de, som bemöda sig om en opartisk framställning —
såsom Adlerbeth och Hedvig Elisabeth Charlotta — kunna
dock ej helt befria sig från samtidens politiska lidelser.
Denna litteratur bör därför i stort likställas med pressen i
våra dagar, och den opposition, som icke vågade sig fram
i tryck, dolde sig i den handskrivna memoaren.
Visserligen saknades ej alldeles oppositionstidningar — vi hava
redan nämnt P. av Lunds Den Välsignade
Tryckfriheten — men i stort sett hade den tryckta litteraturen en
helt annan karaktär. Det ledande organet blev från 1778
Stockholmsposten, i vilken “upplysningens“ idéer för
första gången klart och bestämt förfäktades. Frihetstidens
ekonomiska och naturvetenskapliga intressen skötos här
alldeles i bakgrunden för de rent skönlitterära, och den
tungrodda avhandlingsstil, som ännu utmärkt de flesta av
frihetstidens tidningsartiklar, efterträddes här av en ledig,
kvick, ofta icke så litet ytlig framställning. Med
vetenskapen sysslade tidningen alls icke — om ej för att få
gyckla med Uppsala och Lund — utan i stället med
litteratur och teater, med de stora kulturfrågorna, med tidens
övertro och dylika ämnen. För övrigt var
Stockholmsposten ett typiskt huvudstadsorgan, som kvickt, men i en
retande översittarton behandlade landsorten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
