Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Universitet, akademier och vittra sällskap - Svenska Akademien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvandlade samtidigt föregångaren till en Vitterhets-,
Historie- och Antikvitets Akademi, varvid han även här hade
en fransk motsvarighet: Académie des inscriptions et
belleslettres.
Med sitt sinne för det effektfulla sökte Gustav III att
över sin stiftelse kasta största möjliga glans, och där ville
han därför se landets mest bemärkta personligheter
samlade. Själv insatte han tretton och lät dessa utse de
återstående fem. Men den första uppsättningen är
karakteristisk för konungens egen tanke: en akademi av “herrar“
— för att begagna 1700-talets språk — och av “gens
de lettres“, helst naturligtvis av sådana, som förenade
bägge dessa egenskaper. Scheffer, Höpken, Hermansson,
Fersen och Oxenstierna voro alldeles obestridligen “herrar“,
de båda biskoparna Celsius och Wingård, Gyllenborg och
Schröderheim stodo denna gräns ganska nära, och endast
Rosenstein, Botin, Adlerbeth och Kellgren kunde betraktas
såsom blott “gens de lettres“. Utom Kellgren och de
båda biskoparna voro alla adelsmän. Medlemskapet hade
således obestridligen ett visst tycke av litterär dekoration,
och meningen var nog också att “adla“ litteraturens män
genom att i samma krets såsom jämlikar sammanföra den
högaristokratiske Fersen och den unge, ofrälse Kellgren,
men ock att giva de egentlige litteratörerna den finare
umgängeston, som Gustav III ansåg såsom aristokratiens
privilegium. Lärdomen hade däremot ingen plats i Gustav
III:s akademi. Den ende “lärde“ var kammarrådet av
Botin, men han var dock ej en pedantisk professor, utan
en högre ämbetsman, adlad och ej så litet
Stockholmsvivör. Endast en vitter fordran låg bakom Gustavs eget
val av ledamöter: de skulle vara män med smak, och
varje hög herre kunde således ej göra anspråk på en plats
bland de aderton.
I motsats till Lovisa Ulrika gav Gustav III sin akademi
full frihet att välja nya ledamöter, ehuru han i detta fall
vanligen enskilt uttryckte sin önskan, som naturligtvis
alltid respekterades. Vid akademiens sammanträden var han
nästan alltid personligen närvarande, och han tyckes
hava ämnat akademien till ett slags litterär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
