Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linné - Lapplandsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stämmer så högt in med sina olika toner, att den ofta mästrar
näktergalen, sångarnas mästare“.
Efter fjorton dagar kom han till Umeå och begav sig
därifrån uppåt Lappmarken. Redan att få häst var
vanskligt, och “vägen blev allt mer och mer vidrig, så att han
med livsfara satt på hästen, som snavade vid vartannat
steg“. Den andra dagen blev än värre. “Vid
middagstiden gav jag mig på vägen, som var så svår, att jag
tillstår, att jag aldrig känt dess make, ty alla element
voro emot mig. Vägen var sten på sten, och mellan dessa
lågo stora trädrötter och djupa hålor, fulla med vatten,
ty regnet och kölden, som nu gick ur jorden, följdes åt.
Trädkvistarna hängde i ögonen, var jag reste, helt fulla
av regn. Där som smala björkar stodo, voro de
nedböjda, att man för dem med största möda kunde komma
fram. De långlivade tallarna, som i så många år upphöjt
sig över de andra, lågo tvärs och korsvis kastade över
vägen. Bäckarna, som runno här och där, voro rätt djupa
och broarna över dem söndermultnade, så att man med
livsfara satt på den stapplande hästen. För att allt skulle
bliva svårt, fick jag dessutom en häst utan sadel, med bolster
på, ej häller betsel, utan ett rep om underkäken, och så
reste jag till fjälls.“
Men härligt var det i den tysta, majestätiska
vildmarken! “I soluppgången var förträffligt nöje att se uti den
stilla floden, huru skogen, som låg på bägge sidor visade
för den resande ett underjordiskt rike i vattnet. På bägge
sidor lågo stora hedar, branta åt åkanten, med buskager
utsirade, vilka i vattnet visade en jord, som var brant,
men sluttade ifrån oss liksom en underjordisk värld.
Snäppor och andra vadarefåglar sprungo på stränderna,
och stora vita svanor kämpade med varandra i vattnet.“
Vid Lycksele blev färden än svårare. De stora skogarna
stodo här “öde och fåfänga, ty ingen behöver timret,
vilket faller omkull och ruttnar bort“. På några ställen
växte tallarna höga, “kikandes på stjärnvalvet“, men på
andra lågo de “skönaste timmerstockar, vilka blåsten
kullkastat, längs före, tvärs före och på sides om vägen, så
att man knappt framkomma kunde. Detta land kom mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
