Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linné - Linnés stil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansatt av många Plinii näktergalar“, men han tröstar sig
därmed, att “om hos andra folkslag allenast eloquentiæ
doctores fått skriva, torde världen i dag vetat mindre“.
Lyckligtvis bemödade han sig därför ej om sin stil, utan
var fullt naturlig och obesvärad. Det enda svenska
stilmönster, han omedvetet kan hava haft, var Karl XII:s
bibel, och såsom Levertin riktigt anmärkt, är det också i
bibelstilen, han — tydligen utan att själv märka det —
faller in, när han höjer sig till något större patos. Men alldeles
utan inverkan från antiken var ej häller han. På
skolbänken hade han dock läst Vergilius och Ovidius, och det
enda han hos dem fäst sig vid var nog deras
naturskildringar. Omedvetet utformar sig hans framställning
stundom till antik pastoral, och ehuru han aldrig idealiserar
naturen efter antikt mönster såsom t. ex. Swedenborg,
tillgriper dock även han ibland antikt mytologiska bilder. Det
karakteristiska för hans stil, är dess förmåga att
åskådliggöra d. v. s. dess realism. Denna konst var, såsom vi
sett, fullt utbildad redan i tjugofem-åringens
bekymmerslöst nedskrivna dagbok från den lappländska resan, och
den stod honom bi under hela hans livstid. Men till
realismens konst lägger han såsom Dalin också berättandets.
Hans korta notiser om djurens liv verka därför i all sin
knapphet såsom små fabler av La Fontaine t. ex.
“Bokmalen, den lilla bokbindaren konfiskerar allt. Gräshoppan
spelar och klirpar för sin käresta. Loppan gör luftsprång,
knäpparen gör kaprioler, ettermyggen dansar hoppdans över
kärren. En fågel hördes skria med en ovanlig och häftig
röst, som hade han varit i dödens klor, men det var intet
annat än en liten bofink, som hade en stor fjäril i munnen
och ropade hem sina barn till måltid.“ Eller då han om
lysmaskarna skriver, “att honorna gingo med sina lyktor
att visa sina män vägen och låna dem eld“, eller om
myrorna: “Sedan de således smakat ont och gott, måste
Far och Mor resa ut att beskåda den värld, de aldrig
tillförene sett, flyga då ut i bästa och vackraste sommaroset,
utan att tänka på vägen tillbaka, då okunniga om all
fara, såsom en liten fågel den nyss flugit ur nästet, ej
vetandes, varest de skola hamna, följa vädret och lyckan.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
