Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linné - Linnés stil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Petri. Men redan under hans tid började den svenska
prosan skämmas genom den halvtyska kanslistilens inverkan,
och senrenässansen, som innerst avsåg att skapa en ren
och svensk stil, kom genom det mönster, man uppställde:
den latinska prosan, att snarare förvärra barbariet. Man
läse blott en mening i ett av Oxenstiernas brev: “Vi hava
renoverat vår allians med Staterna, ackomoderat den dessa
bägge sidors pakter med Danmark, obligerat oss till
pakternas manutention inbördes och prolongerat tiden av
alliansen, så att han härifrån skall dura i 40 år.“
Först 1732 uppträdde två verkliga stilister, Dalin med
Argus och Linné med Iter Lapponicum, och nu börjar
1700-talets stora arbete för skapandet av en verkligt svensk
stil. 1700-talets olycka i detta fall var, att det från
humanismen ärvt tron på behovet av vissa godkända mönster.
Man förkastade visserligen den barbariska tyskan, men
man valde i stället franskan, som väl gav ett ypperligt
uttryck åt romansk ideal skönhetskänsla och åt romansk
esprit, men ej åt det germanska lynnets realism. Försöket
att ansluta sig till den främmande förebilden misslyckades
också till en början. När man anslår den pompöst
retoriska stilen, blir man klumpig, och försöken att vara
spirituell erinra stundom om en menuett i skinnpäls och
träskor. Icke ens Dalin, så stor stilimitatör han än är och
så förträfflig, då han skall återgiva den folkliga
berättartonen, har såsom prosaist någon säker stilkänsla, då han
skall vara sig själv och icke parodierar eller härmar andra.
Först med Kellgren blir denna efter franskt mönster
bildade prosa fullt naturlig och otvungen, och i hans spår följa
Leopold och Tegnér.
Linné skilde sig även i detta fall från sin omgivning.
Också såsom stilist var han en självlärd man, som arbetade
utan mönster. Latinet hade lyckligtvis icke förstört hans
smak, och de estetiska frågorna intresserade honom
överhuvudtaget icke. Någon elaborerad stil brydde han sig
därför icke om, varken på latin eller på svenska: “Hellre
vill jag få tre örfilar av Priscianus än en av naturen“.
Och på ett annat ställe yttrar han om sin skrivart, att
den “är mycket enfaldig, varför jag torde bliva hårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
