Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin och hans tid - Inflytande från Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lång tid framåt fullkomligt behärskas av engelskt
åskådningssätt och engelska idéer, ehuru visserligen modifierade
efter det franska nationallynnets fordringar.
Ludvig XIV:s tidsålder hade varit auktoritetens gyllene
tid, och det var denna auktoritetstro det nya århundradet
störtade. Den gryende oppositionen möta vi först hos
några franska landsflyktingar, framför allt hos Bayle, vars
bekanta Dictionnaire historique et critique (1697) visserligen
ej direkt förfäktar några moderna idéer, men som genom att
opartiskt — eller åtminstone till synes opartiskt —
framlägga skälen för och emot en åsikt först ingöt tvivlets
gift i sinnena. Och inom de kretsar, där svenskarna mest
vistades, hade Fontenelle ett kanske ännu större inflytande.
Han avled först 1757, då hundraårig, men i det sista
rörlig och älskvärd, och honom, som var litteraturens
dåvarande patriark, sökte svenskarna gärna upp. Fontenelle
var en andlig ättling av Montaigne, en älskvärd, human
skeptiker, som aldrig förivrade sig eller blev deklamatorisk,
men som — för att begagna en ofta anförd karakteristik
— hade förmågan att så lättfattligt popularisera de
naturvetenskapliga teorierna, att damerna ej tyckte sig behöva
använda mera tankekraft på att förstå dem, än som
behövdes för att begripa en roman av Mademoiselle de Scudéry.
Det stora genombrottet skedde dock först med Voltaire,
och kampen mot 1600-talet fick nu över sig den fläkt av
entusiasm, som kanske är det mest betecknande för den
nu på allvar börjande “upplysningsperioden“. Det är
denna hänförelse för den religiösa toleransen, hatet mot
förtryck i stat och kyrka, svärmeriet för de nya
naturvetenskapliga upptäckterna, som fylla Voltaires av samtiden
så beundrade epos Henriaden, hans lärodikter och även
hans dramer — Brutus, Zaïre, Alzire och Mahomet. I
formen ansluta de sig ganska nära till Racines, men också
blott i formen. I stället för Racines psykologiska tragedi
möta vi här ett tendensdrama, vars intresse ligger i de
proklamerade idéerna, ej i analysen av ett mänskligt själsliv.
Den franska litteraturen under tiden 1730—1750 företer
därför ett Janusanlete. Den gamla litteraturen från Ludvig
XIV levde fortfarande kvar. Boileau var ännu den erkände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
