Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin och hans tid - Hovpoeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
näppeligen spåra i denna förkärlek. Kämpavisan var för
honom en föråldrad diktart, gammalmodig, bondsk, litet
löjlig, och han tog därför upp den, liksom han tog upp
folksagan, predikningar m. m. Dalstiernas Göta
Kämpavisa hade lärt honom, att denna naiva bondvisa
förträffligt lämpade sig såsom omklädnad för ett modernt
innehåll; på samma sätt hade ju för övrigt Swift använt både
folksagan och balladen. En dylik dikt är den bekanta
Hattvisan, där Dalin i folkvisans tonart satiriskt besjöng
hattarnas misslyckade krig mot Ryssland. Men balladen fick
ock göra tjänst såsom hovpoesi t. ex. balladen om herr Henrik
och herr Arvid, där han skildrade, huru “expektanten vid
Livskvadronen“ Henrik Falkenberg efter en bal körde
omkull, och den berömda Engsövisan, i vilken ha låtsas
behandla en till Engsö knuten medeltidssägen för att
därigenom få bringa en hyllning åt slottets ägare, Awazus
stormästare greve Piper.
Dalin var således hovpoet långt före sin bekantskap
med Lovisa Ulrika, och hans nära förbindelse med
familjen Taube tyder på, att han haft vissa förhoppningar att
bliva knuten till det gamla hovet. Men om han närt
några dylika tankar, omöjliggjordes de i varje fall av
konung Fredriks totala brist på andliga intressen. Det
unga hovet var däremot ett helt annat. Och vid detta
hade Tessin angivit tonen. Lovisa Ulrika var ännu ej
den bråkiga, förgrämda furstinna, som levat kvar i
folktraditionen, utan en levnadsglad ung prinsessa, uppriktigt
fästad vid sin beskedlige man, den enkle, borgerlige Adolf
Fredrik, och livet vid deras hov hade den uppsluppna
karaktär, som hövdes ett par ungdomar. Man roade sig
med baler, maskerader, konserter, man for ut i
bondskrindor och åt middag i det gröna på smultron och filbunke,
och all stel etikett var bannlyst. Ett utdrag av Tessins
dagbok karakteriserar kanske bäst detta älskvärda hovliv:
“Förliden lördag firades i all hast, men efter fru
kronprinsessans önskan, ett bröllop av samma slag som
föregående år. Jag lyckades samla ihop fem brudar,
visserligen med avskyvärda ansikten, men icke sämre än deras
beklagansvärda utkorade. Hela folket gifte sig under Guds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
