Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fru Nordenflycht, Gyllenborg och Creutz
- Sista dikter
- Gyllenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig själv: “För sanningens skull bör jag dock icke dölja,
att alla mina fel hava sitt ursprung av det, som även
utgör mina små egenskaper: Trop de sensibilité, trop de
délicatesse, trop de chaleur dans mes reflexions. Le
moyen d’être poëte sans cela? Mais hélas! C’est toujours
de trop.“
Gyllenborg.
Trots alla sina brister var dock den stackars
herdinnan i norden den mest betydande personligheten under
denna tid. Men denna personlighet kom endast enstaka
gånger, under några få lyckliga och smärtfyllda ögonblick,
till ett uttryck i hennes diktning. Såsom skalder voro
däremot hennes båda yngre vänner henne överlägsna,
särskilt Creutz, ty Gyllenborg var bland de olycklige, som
delat kräftornas öde: att dö levande. Man kan knappt
tänka sig en skarpare kontrast än mellan den unge och
den gamle Gyllenborg: den senare en prosaisk, något
fetlagd, bekväm och beskedlig vir uxorius, som alldeles
gått upp i familjens vardagsliv och som skriver sina fabler,
sin Ars poetica och sitt Tåg över Bält ungefär som han
skriver protokoll — den förre en yngling med opudrat
hår, ostärkt, öppen skjortkrage och en svärmisk,
drömmande blick. Inför denna bild hade den gamle Gyllenborg
kunnat upprepa Wycherleys bekanta ord, då han såsom
åldring såg sitt eget ungdomsporträtt: Quantum mutatus
sum ab illo.
Denne unge Gyllenborg, som egentligen levde blott tio
år, under sin samvaro med fru Nordenflycht och Creutz,
var en för denna period mycket typisk företeelse. Sina
egentliga studieår tillbringade han vid Lunds universitet,
och de studier han där drev, voro snarast poetiska. Den
hänförelse för dygden, som vid denna tid gripit sinnena,
riktade helt naturligt uppmärksamheten på den romerska
kejsartiden, då den stoiska dygdeläran var tidens härskande
modefilosofi. Det var denna, som låg bakom historikernas,
särskilt Tacitus’ mörka sedeskildringar, bakom satirikernas,
Persius’, Juvenalis’ samt även eklektikern Horatius’ utfall mot
samtidens korruption, och klarast återfann man denna lära
hos filosoferna: Seneca, Epiktetos och Marcus Aurelius,
delvis ock hos Cicero. Alla dessa författare hade väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:25 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/2/0130.html
