Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Nordenflycht, Gyllenborg och Creutz - Atis och Camilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
renässansens slutande guldålder, då Sannazzaro skrev sin så
oerhört imiterade roman Arcadia, Tasso och Guarini sina
beundrade herdedramer Aminta och Pastor Fido. I Frankrike
infördes herderomanen av d’Urfé, samtidigt med det att
samhället där, i början av 1600-talet, förfinades efter
italienskt mönster. Men i Sverige nådde vi till denna
punkt först vid 1700-talets mitt. Väl hade vi under det
föregående seklet massor av herdedikter — denna form
var särskilt omtyckt för bröllopskväden — flera av de
utländska herderomanerna hade blivit översatta, och vi
hade även fått inhemska efterbildningar. Men först med
Creutz fick herdedikten den elegans, som är denna diktarts
quinta essentia. Den karolinska tiden och den äldre
frihetstiden hade helt enkelt från de stora kulturfolken lånat
en diktform — utan att förstå den, utan att tekniskt kunna
behandla den och utan att kunna fylla den med dess rätta ande.
Det var detta Creutz kunde, och hans Atis och Camilla
står därför såsom en av den svenska diktens milstolpar.
Innehållet i de fem sångerna är mycket torftigt och —
om man så vill — mycket onaturligt. Vid Dianas fest
får jägaren Atis se Camilla, gudinnans prästinna, och vid
första blicken förälska de sig i varandra. Men då det
jägarfölje, i vilket Atis befinner sig, sårar en hind, som
flyr till Camillas sköte och där dör, visar hon bort den
grymme, och han har då intet annat val än att göra slut
på det liv, som nu blivit honom en börda. Han störtar
sig från en brant klippa, men räddas på ett underbart
sätt, i det att kärleksguden själv förvandlar sig i en rönn,
som i sina grenar mottager den levnadströtte. Nu ångrar
Camilla sin överilade hårdhet och förlåter. Men just under
kärlekens duo slingrar sig en orm fram och sticker Camilla.
Hon sjunker död ned, och Atis, som förgäves sökt suga
giftet ur såret, segnar ned vid hennes sida. Men i detta
kritiska ögonblick röres “det stränga ödet“, och båda vakna
åter till liv. Under blixt och åska uppenbarar sig Diana
och förlåter sin prästinna:
Din låga är så ren, att hon naturen hedrar.
Att älska är en drift, som hjärtat ej förnedrar.
Jag känner ingen dygd, som onaturlig är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
