Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fru Nordenflycht, Gyllenborg och Creutz
- Atis och Camilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att visa köld och känna ömt,
Att ständigt efter ryktet fråga
Och låta hjärtat bli förglömt,
Att över sin förmåga kämpa,
Att önska det man icke vill
Och blott det enda nöjet dämpa,
Som tröstar oss att vara till.
Och vet, att om du äntligt hinner
Att göra hård din ömma själ,
Ditt liv, som sedan långsamt rinner,
I en beständig sömn försvinner
Och du för all din möda vinner
Den äran till att leds ihjäl.
Vem igenkänner icke här den sensualism, åt vilken
Kellgren sedan skulle giva ett så starkt uttryck? Och här
finna vi den mästare, hos vilken Rosalies sångare först
gått i skola — både i versbehandlingen och
världsåskådningen. Men också i ett annat avseende förebådar Creutz
den kommande tiden. Den äldre frihetstiden hade burit
nyttans stämpel, den hade varit det idoga, praktiska
arbetets tidsålder och den hade inletts med Kruses hymn över
manufakturierna i Alingsås. Det är detta tidevarv, som nu
sjunker i graven, och Creutz är den, som bebådar Bellmans
samtid, sensualismens och njutninglystnadens gyllene ålder.
Atis och Camilla.
Men även epikuréen älskade att uppträda i
maskeraddräkt, och den förklädnad, han valde, var herdekostymen.
Den passade förträffligt för tidsåldern, ty över 1700-talets
herdevärld vilar — för att begagna Levertins ord — “en
stämning av lönlig, väl ombonad orgie, kärlekstemplen
äro petites maisons, och över den väl slutna parken med
sina gångar och dammar, sina buskager och gräsplaner
dallrar Bouchers blå idyllton med sin lystenhet“.
Pastoralen är och har alltid varit övercivilisationens
komplement. Den hade, med Theokritos, uppstått, då den antika
kulturen nått höjden av förfining, och den uppträder med
Vergilius i Rom, när hellenismen här stod i sin blomning.
Den uppstod på nytt med renässansen, först i Petrarcas
latinska eloger, och den hade sin glansperiod under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:25 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/2/0137.html
