Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallenberg och Bellman - 1763—1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvisso. Ty någon mörkare och vanhederligare period än
1760-talet har näppeligen funnits i Sveriges historia.
Frihetstidens ursprungligen aristokratiska rådsvälde hade först
förvandlats till riksdagstyrelse, och denna hade nu urartat till ett
pöbelvälde, där ledningen övertagits av samvetslösa demagoger
— man behöver blott erinra sig namnet Pechlin för att hava
årtiondets stämpel klar. Mutsystemet florerade nu öppet och
opåtalt. Frankrike och Ryssland köpte riksdagsmän som man
köper boskap, och utan försyn sålde dessa i sin ordning ämbeten
och fördelar mot kontant betalning. Våldsamma
ekonomiska kriser, framkallade av partiyran, medförde oerhörda
rubbningar både i statens och den enskildes finanser samt
uppammade börsspel och jobberi i en förut icke anad
utsträckning. Följderna visade sig i ett ohejdat njutningsbegär
och en moralisk förvildning, som troligen aldrig varit större.
Utan tvivel hade detta sedliga förfall förberetts av konung
Fredrik och hans umgängesvänner, men nu tyckes det
hava utbrett sig till alla samhällslager, åtminstone i
huvudstaden, och samtidigt nedbrötos — teoretiskt och praktiskt
— de dammar, som gammaldags religion och gammaldags
moral hittills upprest mot folkets böjelse för råa
utsvävningar. Det politiska lättsinnet följdes därför av ett
ekonomiskt och moraliskt, och tidens lösen blev att intensivt
njuta av ögonblicket utan tanke på morgondagen.
För detta årtionde passade ej den äldre tidens idealism,
och litteraturens pendel svängde därför hastigt om till en
kraftig realism. En strömning åt detta håll är i själva
verket karakteristisk för hela århundradet, ehuru de ledande
själva knappast märkte det. De trodde sig leva på arvet
efter Racine, på 1600-talets högstämda idealism, och de
observerade icke, att nya, realistiska strömningar ständigt
bröto fram — de moraliska veckoskrifterna, romanen, den
borgerliga och den picareska, Swifts satirer m. m. och
t. o. m. i pastoralen spåras en dylik tendens, om man
jämför den med 1600-talets herderoman. Och även hos
Montesquieu och Rousseau finnas ferment till en realistisk
litteratur.
Till sin naturell är germanen såsom poet utan tvivel
realist, och den nya realistiska strömningen hade ju också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
