- Project Runeberg -  Huvuddragen av Sveriges litteratur / 2. 1700-talet /
134

(1917-1918) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallenberg och Bellman - 1763—1772

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Wallenberg och Bellman.


1763—1772.



1763 är ett bland den svenska litteraturhistoriens märkesår.
Då avledo både Dalin och fru Nordenflycht, Creutz avreste
såsom diplomat till utlandet och Gyllenborg dog den
andliga strådöden. Sedan förefaller det, som om den svenska
litteraturen skulle sakna ledare, ända till dess att
Kellgren 1778, Stockholmspostens utgivningsår, intager den
tomma tronen. Mellantiden gör intryck av en litterär
anarki, ty varken i Utile Dulci eller i den nyupprättade
Vitterhetsakademien funnos några generalsämnen, utan blott
menige. Och dock var denna period en av de
betydelsefullaste. Under frihetstidens avslutningsår (1763—1772)
möta vi skalder som Wallenberg och Bellman, och även
de första åren av Gustaf III:s regering utfyllas dock av
två så uppslagsrika författare som Adlerbeth och Oxenstierna.
Mer eller mindre ryktbara namn betyda dock föga, och
viktigare är, att dessa år beteckna ett stort genombrott
både i litteratur och kultur.

I sitt inträdestal i Vitterhetsakademien 1773 gav
Gyllenborg en ytterst mörk skildring av frihetstiden. Dess
överdrift och dess orättvisa hava ofta påpekats, men man har
förbisett, att varje ny tidsålder är orättfärdig i sin dom
över den närmaste föregångaren. Detta är fullt naturligt,
ty utan en dylik känsla för bristerna hos det gamla skulle
det nya aldrig kunna framträda; den opartiska domen,
avvägandet av både fel och förtjänster, tillhör eftervärlden.
Och för det andra bör man alltid erinra sig, att den nya
oppositionen riktar sig ej mot hela den döende perioden,
utan mot dess avslutning, epigontiden, gubbåldern, och en
dylik reaktion är i regeln berättigad. Här var den det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/2/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free