Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallenberg och Bellman - Wallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty det, som intresserade Wallenberg, var icke naturen, utan
människan, de folk och de individer, med vilka han kom i
beröring, och här äger han Linnés förmåga av drastisk
karakteriseringskonst — både såsom stilist och såsom iakttagare.
Själva resebeskrivningen är emellertid i grunden en
bisak. Wallenberg ville icke ens själv, att man skulle taga
honom på allvar, och Linnétidens nyttighetssynpunkter
voro honom alldeles främmande. Jag är, skriver han
i ett brev, “vetgirig och nyfiken, men tål aldrig arbete.
Jag älskar vett, men hatar lärdom. Jag läser mycket
och lärer litet.“ Egentligen var Wallenberg — för att
begagna ett modernt uttryck — en “flanör“. Han är ute
och driver, ser åtskilligt, antecknar något, men det
intressantaste i detta är den färg, som allt tager av hans eget
temperament. Ytterst är det detta, som fjättrar läsarens
uppmärksamhet. Man kunde vara frestad att i detta fall
jämföra honom med Sterne, som samtidigt skrev sin
Sentimental Journey. Där är också allt anlagt icke på vad
som händer eller på vad som författaren ser, utan på hans
egendomliga syn på detta. Men under det att Sterne är
en pjunkande, känslosam, egenkär herre, som själv blott
intresserar sig för sitt eget jag och söker att i de mest
fördelaktiga attityder presentera detta för läsaren, är
Wallenberg en frisk, kärnsund natur, som skriver ned sina
anteckningar, därför att det roar honom själv, utan någon
tanke på publiken, och som snarare gör sig sämre än han
är. Nog har jag, skrev han i ett brev om sin bror,
“principer så väl som han, men skillnaden är, att han
sätter dem i utövning och inte jag“. Det sysslande med
den egna personligheten, som hos Sterne, Rousseau och
hela den följande tiden har något sjukligt hos sig och är
ett uttryck av en osund fåfänga, framträder hos
Wallenberg endast såsom hälsa och gott lynne. Det finnes —
säger Levertin träffande om Min son på Galejan — något,
som “giver den grovkorniga verklighetsberättelsen ett stänk
av frisk och fjärran poesi. Havet är överallt i denna bok
med sitt brus, sina salta vindar, luften rätt ned i
lungorna, och den obegränsade rymden, som gör tanken fri,
djärv och lätt.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
