Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallenberg och Bellman - Wallenberg - Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wallenbergs världsåskådning har något av den
karolinska tidens sundhet. Han är väl en njutningsmänniska
från 1760-talet, med moralen tar han det ytterst lätt, och
hans grovkornighet inskränker sig ej blott till uttrycken.
Men innerst har han något av Runius’ barnafromhet. Av
Dalin har han väl ärvt dennes religiösa tolerans, men han
är en avsvuren fiende till alla nymodiga idéer, ogillar
“puderhjältarnas“ orakel Voltaire, och talar i sin predikan
redeligen Guds ord till matroserna. Men när predikan slutat
och “brännvinsklockan“ strax därefter ljuder, deltager han
lika redligt i den backanaliska välfägnaden och talar nu
över språket: kommer hit och dricker.
Det är, som man ser, Bellmans religiösa ståndpunkt. Han
och Bellman, dessa båda goda, tanklösa lättingar, äro ock
våra första humorister. Runius, med vilken Wallenberg
hade så många beröringspunkter — den orden “Runio
sacrum“, som Wallenberg stiftade på skeppet Finland,
var ju också helgad denne karolinske föregångare — hade
det goda lynnet, Dalin, av vilken han kanske lärt mest,
hade iakttagelseförmåga och kvickhet, men båda saknade
det väsentliga för den äkta humoristen. Wallenberg
däremot var framför allt temperamentsmänniska, hjärtegod,
med ett strålande humör och en bred tolerans mot alla
mänskliga svagheter — en tolerans, som härflöt ur känslan,
att dessa svagheter också voro hans egna. Och det var
detta, som gjorde honom till humorist.
Min son på Galejan förblev emellertid ett fragment, som
avbrytes, när författaren hunnit fram till Kina — således
då han blott var 24 år gammal — och åtta år senare
slutade han sina dagar. Ett längre liv förunnades hans
samtida, Bellman, men även hans storhetsperiod infaller
under frihetstidens sista år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
