Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallenberg och Bellman - Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trädgårdstäppor, lusthus och kägelbanor, talrikast på
Djurgården i dess ruskiga kåkstad. Och överallt fanns det
folk, ej blott stadens slödder, utan ofta även “grevar och
baroner“, att icke tala om de många levnadsglada
“sekreterare“, som lockats dit av det muntra folklivet samt icke
minst av de vackra flickorna. Utom krogarna, dit de väl
mera sällan förirrade sig, hade dessa senare de
förnämligare “källarne“, Kejsarkronan, Klas på Hörnet m. fl.,
där de många ordnarna, de vittra och de glada,
sammanträdde, där maskerader höllos och danssällskap såsom
Amaranthen samlades till fest. I den krets, i vilken Bellman
kommit, avlöste nöjena varandra. Men dessa kostade
penningar, och de unga extraordinarierna hade inga andra
inkomster än “ljuspengar“ och renskrivararvoden. De
råkade därför helt naturligt i procentarhänder, skrevo
borgen åt varandra och trasslade grundligt till sina affärer.
1763 kom den stora kraschen. Bubblan brast och det
blev en allmän kris bland Stockholms extraordinarier.
Enligt den tidens sätt att taga dylika saker ordnades de så,
att gäldenären rymde till Norge, därifrån bad han om
lejd och kom tillbaka för att göra upp med borgenärerna.
Av brev från detta år ser man också, att än den ene, än
den andre unge herrn gav sig i väg till Norge — bland
dem också Bellman. Han kom snart tillbaka och fick
verkligen sina affärer ordnade; kanske man bör ställa
detta i samband med, att fadern samma år sålde sitt hus
i Stockholm för 60,000 daler, men ej dess mindre, då han
två år därefter dog, var så utblottad, att det blev
urarvakonkurs efter honom.
Ur bankens tjänst blev Bellman avskedad, antogs sedan
i Manufakturkontoret och, då detta 1766 indragits, i
Generaltulldirektionen, där han efter två år befordrades till
kopist och efter ytterligare två år till kanslist med en lön
av 350 daler s. m. 1772 indrogs väl direktionen, men
Bellman fick under sin återstående livstid behålla den lilla
lönen. Hur han utan att förfalla kunnat under dessa
ungdomsår draga sig fram, är ganska gåtfullt. Men 1775
tog Gustav III hand om den stackars poeten, gav honom
en pension på 100 riksdaler specie och skaffade honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
