Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallenberg och Bellman - Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligger det ett drag av omedveten storhet i Bellmans
uppfattning av sitt kall, ty i andras ögon var han blott en
tokrolig sällskapsmänniska och en krogpoet, som illa använde
sina gåvor, och själv hade han nog icke någon högre
uppskattning av sin konst. Och dock följde han — visserligen
oreflekterat — sin andes maning och blev det enda, till
vilket naturen ämnat honom: den döende frihetstidens stora
sedeskildrare och dess främste skald.
Hans levnadsväg är ovanligt rak och överskådlig. Född
i ett ursprungligen burget, borgerligt ämbetsmannahem
med en pietistisk anstrykning, fick han genom privata
informatorer en vanlig borgerlig uppfostran, vistades aldrig
vid universitetet, ehuru han där blev inskriven, och hade
vid 17 år slutat sina studier. Redan som barn visade
han anlag att skriva vers, ehuru hans första dikter i
enlighet med tonen i hemmet gingo i den pietistiska
riktningen. Ungefär samtidiga äro några försök till
moralsatirer i den Dalinska stilen. Det sista av dessa
ungdomsarbeten, en översättning av Scrivers Sanna Kristendom,
trycktes 1761, då han var tjugoett år gammal, men strax
därefter skedde det stora genombrottet i hans liv. Vid
sjutton års ålder hade han antagits på prov i riksbanken,
och så ung han än var, så hade han därigenom på sätt
och vis blivit en man i statens tjänst. Han råkade nu i
beröring med den yngre ämbetsmannavärlden, och denna
övergång från det allvarliga, religiösa hemmet till det glada
huvudstadslivet verkade såsom en islossning.
Den tidens Stockholm var ju icke någon stor stad, men
i förhållande till sin folkmängd torde ingen hava haft så
många krogar av växlande dignitet. I Stadsgården och
de trånga, mörka gränderna nere vid Skeppsbron och vid
Västerlånggatan lågo massor av dylika: Terra Nova,
Thermopolium, Lokatten, Bruna Dörren m. fl. med sina
skyltar dinglande för vinden. En brokig skara av
sjömän och försupna krogkunder trängdes där, men då
kvällen fallit på, kom ofta en vandrande spelman med sin
oboe, sitt valthorn eller sin cello, och så började balen
med damer, som strömmat till från de många jungfruhusen
i trakten. Andra krogar lågo ute på malmarna med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
