Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De tidigare gustavianerna - Adlerbeth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antagligen lånat från Percy, men intressantare är, att
Adlerbeth här kallar sin översättning ett ode.
De, som först uppmärksammade den nordiska litteraturen,
voro desamma, som sågo antiken ur Montesquieus
synvinkel, och på samma gång de iakttogo den stora olikheten
mellan grekisk, nordisk, keltisk o. s. v. diktning, slogos
de dock av den frändskap, som fanns mellan de primitiva
folkens poesi. Adlerbeth fann i den nordiska dikten samma
“målande livlighet“, som greker och romare utvecklade i
de dikter, de kallade oden. Det förnämsta för honom i
denna primitiva, barbariska dikt var just det karakteristiska,
det “målande“, och han skriver: “Jag medgiver gärna,
att ett grovt och ohyvsat tidevarv i dem röjes. Konst och
prydnad visa sig där sällan, men naturens starka och djärva
drag ofta nog. Språk följa omedelbart och måla folks
seder. När dessa senare äro manliga, enfaldiga, grova
bliver språket kraftigt, kärnfullt, men fattigt. När sederna
äro lena, belevade, bliver språket mjukt, behagligt, intagande
och rikt.“
Men därmed visade han sig dock äga känsla för det
nya ideal — det manliga, kraftiga, nordiska — som efter
några år skulle träda i stället för det fransk-klassiska, och
det var denna nya rörelse, som Adlerbeth med sin
översättning förebådade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
