Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upplysningens genombrott - De första Stockholmsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänsynslöst anslöt sig till Gyllenborgs Världsföraktaren;
likaså prisbelönades han 1779. Men hans 1780
inlämnade dikt, Våra Villor, kunde av skäl, som vi strax skola
se, ej belönas av den mot upplysningslärorna ganska
ovilliga akademien. Vid detta tillfälle kunde Kellgren dock
utan fara undvara Vitterhetsakademiens bifall, ty han hade
då redan förvärvat sig en litterär ställning inom ett annat
sällskap, som väl var så betydande som akademien, och
med den kvicka satiren Fåglarnas Vitterhetsakademi
(1783) tog han farväl av den ärevördiga stoiska
institutionen, som redan året förut genom Lovisa Ulrikas död
skattat åt förgängelsen.
Det nya sällskapet var Utile Dulci. Efter 1772 års
revolution och Vitterhetsakademiens återupplivande hade
det till hälften avsomnat. Men 1777 invaldes Kellgren,
och nu fick sällskapet ett nytt liv. Här vågade han
uppläsa sina mest radikala dikter och tyckes även hava funnit
resonans för dem. Det dröjde ej heller länge, innan han
blev sällskapets ledare; 1780 erhöll han dess högsta grad
och samma år blev han ordens “vittre direktör“. Den
litterära ställning, han åtrått, hade således blivit hans.
Det program, för vilket Kellgren kämpade, var den
hänsynslösa sensualismens — icke Bellmans, utan Creutz’.
Den Bellmanska dikten, som han förmodligen blott
obetydligt kände, då epistlarna ju ännu voro otryckta, stötte
honom genom sin ohöljda naturalism, och mest
upprörd kände han sig över, att denne vulgäre krogpoet
titulerades Nordens Anakreon. För 1700-talet var ju Anakreon
representanten för livsnjutningen i dess finaste essentia,
en vinets och kärlekens sångare, vars främsta egenskap
var hans utsökta grace, och just emedan Kellgren själv
kände sig såsom en härold för Anakreons livsfilosofi, såg
han i Bellman en motståndare, som måste dräpas. Det var
denna exekution han utförde i den redan citerade strofen
av Mina Löjen.
Hans egen sensualism var däremot densamma, som legat
bakom Creutz’ Dafne, och redan under Åbotiden hade han
skrivit dikter, i vilka denna nya moral förfäktas, såsom
Epikurismen med dess varning för “spöken, som endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
