Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upplysningens genombrott - De första Stockholmsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och som, även om den var långt ifrån allmän vid hovet,
där dock stod såsom idealet — denna ton lyckades den
Kellgrenska dikten i så hög grad förvärva, att den
gustavianska tiden där fått sitt kanske mest eleganta uttryck.
Men vi återvända till Kellgrens första Stockholmsår.
Hans andra uppgift var att förvärva en ställning inom
den litterära världen, och vägen härtill var ett pris i
Vitterhetsakademien, då landets högsta smakdomstol. Redan
1777 klappade han på dess port med tävlingsdikten En
stadig man. Ämnet — en kraftig skildring av en stoiker
— hade tydligen valts för att träffa smaken inom den
akademi, vars ledande skald var Gyllenborg och vars flesta
övriga medlemmar också inbillade sig vara rättrogna
stoiker. Men Kellgren överskattade hedendomen i deras
filosofi. Kellgrens stoiker är icke någon aktningsvärd herre,
som genom sitt exempel vill leda mänskligheten till dygd,
utan en revolutionär i upplysningens stil. Han tror
varken på mänskligheten eller på försynen: “Vad Gud
behövs? Han har sig själv.“ Och han slutar därför såsom
Cato med “att självmant med sin frihet dö“. Men för
akademien var detta väl starkt. I sin kritik av dikten
yttrade också Lilliestråle: “I sista raden av 5:te versen:
Vad Gud behövs? Han har sig själv: kan ingalunda tålas.
Likaså den i 7:de strofen: Ej himmelskt hopp, ej avgrunds
låga Hans fot ur banan föra kan. Det hör ej till en
stadig man att ej bry sig varken om Gud, himmel eller
helvete. Tvärtom: ett himmelskt hopp får ej skiljas från
hans sentiments.... Catos exempel och tänkesätt, som
anföras i näst den sista versen, får man väl ej starkt
appuiera på... Catos gärning kan förgyllas, kanske hos
honom enskyllas på något sätt, men bliver aldrig
instämmande med sunt förnuft, än mindre med en kristelig och
rätt upplyst moral.“ Det var den gamla och den nya tiden,
som här stodo mot varandra.
Dikten, som i sin stoicism icke är något uttryck för
Kellgrens världsåskådning — men väl är det genom sin
radikalism — betecknar onekligen upplysningens
genombrott i vårt land. Något pris fick Kellgren väl ej, men
nästa år vann han det för en annan dikt, som mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
