Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upplysningens genombrott - Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket nära, blev den nästan ende av denna tids
författare, som på förtrolig fot umgicks med konungen. Han
drog sig ej heller för att uppvakta denne med dikter och
skaldebrev, vilkas överdrivna smicker bör hava förefallit
även den i detta fall härdade gustavianska tiden väl starkt,
och i sina reflexionsdikter från denna tid — såsom i
Häfdernas röst (1789) — anslog han likaledes ofta en ton
av nästan devot rojalism.
Detta hindrade honom dock icke att efter Gustav III:s
död med en väl stor brist på respekt yttra sig om den
monark, som icke sett hans leende under de djupa
bugningarna. Konungen — skrev han 1810 till von
Engeström — “älskade vitterheten, gjorde operor på prosa och
trodde, att de blott saknade rimmet för att vara poesi.
Kellgren gjorde av Gustav Vasa ett odödligt poem. För
min del förskrevs jag från Uppsala att tillägga slutljuden
i Frigga, Helmfelt och andra av Hans Majestäts
teaterarbeten“. För Gustav III hade han dock nog en verklig
känsla. Men icke dess mindre var han nog
opportunitetsmänniska att uppvakta den uppgående solen Reuterholm,
för vilken eljes alla rättrogna gustavianer hyste det
djupaste förakt. Leopold förstod dock att leka med honom
på ett sätt, som väl kan kallas snillrikt och som, utan
att han därigenom blottade sig själv, förskaffade honom
åskilliga fördelar — bland annat att trots kaffeförbudet
få dricka kaffe, varpå han satte mycket högt värde.
Reuterholm var en fantast, som led av en löjlig egenkärlek,
och härav förstod Leopold att begagna sig. I följande
genomskinliga ord hade Reuterholm anhållit om ett
idealporträtt av Leopolds penna: “Om någon gång vid en ensam
aftonpromenad edra idéer skulle falla på de många
samlade kval, som beledsagar den känslofulle genom en värld,
vilken så ganska litet tyckes vara gjord att förstå eller
döma, än mindre att belöna honom, så visa mig vackert
den vänskapen att av detsamma få del.“ Leopold började
också porträttet, lät Reuterholm då och då se en vacker
smakbit, som höll storvisirens välvilja vaken, men drog ut
med fullbordandet, så att Reuterholm under tiden hann
falla. Och sedan fick han aldrig sin dikt. Men Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
