Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upplysningens genombrott - Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyckte förmodligen, att det var synd att låta manuskriptet
ligga obegagnat, gjorde några ändringar i det och införde
det i sina samlade skrifter under titel Förtjänsten — utan
att någon anade, att denna hyllning åt den vise i själva
verket avsåg den fallna storheten Reuterholm.
Leopolds diktning fick för övrigt mycket snart ett
drag av gubbe över sig. Han skrev helst långa retoriska
reflexionsdikter, fyllda av en viss resignation och erinrande
om Gyllenborgs stoiska diktning, ehuru i formellt avseende
vida överlägsna denna. Någon gång såsom i Försynen
höjer han sig väl till en viss sublimitet, men aldrig till
någon entusiasm. Det var också mot denna
ålderdomströtta diktning det nya släktet sedan reagerade.
Men — Leopold var dock skald, väl icke då han slog
sig på moralen, som ej låg för hans röst, men då han
gav sin spelande, icke så litet elaka kvickhet fritt lopp
såsom i sina ypperliga poetiska berättelser, av vilka Den
vackra bedjerskan med dess halvt romantiska innehåll
väl är den bästa, och Eglé och Anette, som dock skulle
vara ännu bättre, om det moraliska slutet vore borta. Och
lika förträfflig är han i sina prosasatirer —
Lärdomshistorien m. fl. I bägge dessa genrer hade han väl
föregångare. Men nästan nyskapare kan han sägas vara såsom
brevskrivare, och av ingen torde Tegnér i detta fall hava
lärt sig så mycket som av Leopold, vilken dock även här
lider av felet att vara för sirlig och ceremoniös.
Hans olycka var, att han dog för sent — först 1829,
tjugo år efter romantikens stora genombrott, och under
dessa tjugo år hade han, gammal och blind som han blivit,
den bittra förnimmelsen av att vara en avsatt konung,
som väl någon gång — såsom av Tegnér i dedikationen
till Axel — ännu kunde få mottaga en hyllningsgärd, men
som även då bör hava haft en känsla av, att hyllningen
var en ädelmodig nådegåva åt en man, som överlevat
sig själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
