Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild och Lidner - Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
profeternas tro. Han hade också deras ovilja mot allt skämt.
Själv var han visserligen blixtrande kvick, men hans
kvickhet har något av klubba, ej av stilett, och Voltaires och
Kellgrens satir stämplades därför av honom blott såsom
en “aptalang“.
Mot tidens materialism ställde han sin egen högstämda
panteism, som hade något av den religiösa förkunnelsens
glöd. O, eviga natur — skriver han — “huru få äro de,
som inträngt i ditt innersta, det heligaste av ditt tempel
och där smakat den all-levande gudomens fullhet! Plato
var där, men svindlade, Newton var där, men såg blott
höjderna och bredderna, såg väl den oändliga kraften,
men blott med ett mekaniskt öga. Hans själ igenkände
ej Gud, efter han redan hade en självgjord.“
Representanten för denna kalla, poesilösa världsåskådning var för
honom Voltaire, och i allt starkare uttryck vänder han sig
“mot denne universelle, just därför medelmåttige, alltid
vettige, aldrig upphöjde mästerlige charlatanen“, av vars skrifter
han dock, medan han satt på gymnasiibänken, “kunde en
stor del utantill“. Väl föraktade han “den kristna
mytologien“, men även denna hade dock “en sinneshöghet vida
över tusen Voltairers“.
Hans ideal lånades från den stoiska filosofi, som under
1700-talet var så på modet. Men den “vise“ hos Thorild
är av ett annat kynne än i Gyllenborgs dikt. Först och
främst är han icke någon knarrig pessimist. “Rousseau
kallade sig olycklig“ — skriver han — “och jag vågar
min varelse på, att ingen dödlig smakat en högre sällhet.
Kvalet och olyckan tillhöra dåren. Det är ett evigt
kännemärke: man är icke vis, utan så långt man är lycklig.“
Det, som mest upprörde honom hos Voltaire, var därför
den tröstlösa världsåskådning, som kommit fram i hans
dikt över jordbävningen i Lissabon. Upprepade gånger
söker han att med argument, lånade från 1700-talets
theodiceer, vederlägga alla tvivel på en vis världsordning:
“Åskan slår ner. Hon krossar tio miljoner myror: ingen
människa säger ett ord — man står i sin dörr och gläder
sig att få luften sund och ren. Hon krossar en av våra
ankungar, ett av våra lamm, vår skönaste häst, det yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
