Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild och Lidner - Passionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än med min varelse.“ Och bakom Thorilds ofta
paradoxala satser ligger dock en helt ny uppfattning av snillet
såsom en andlig storhet, vilken icke i sin verksamhet kan
inskränkas av några icke ur dess eget väsen härledda
regler, av “smaken“, som 1700-talets estetik satt såsom
en med snillet sidoordnad makt.
Det, som mest förbittrade Thorild under denna strid,
var Kellgrens mördande satir, och då han sedan i ett brev
till Reuterholm kritiserade dennes tryckfrihetsförordning,
yrkade han uttryckligen på straff för satirer: “Det vore
en ädel lagstiftare värdigt att förbjuda all satirisk dikt
såsom ärelös. Och emedan dessa slags mord äro så lätta
att göra och så svåra att upptäcka, så borde en förvunnen
satirisk diktare förklaras ovärdig friheten och som en lömsk
slav utan käckhet och ära slutas inom en fästning.“ Mot
den råa smädelsen hade Thorild däremot intet att invända.
1784 utgav han mot Kellgren en Straffsång, som knappt
torde kunna överträffas i pöbelaktighet och som ogillades
även av hans beundrare. Men själv var Thorild förtjust
i sitt opus: “Jag har förundrat mig över karaktären i
detta stycke. Det är höjden av ljungande harm. I hela
litteraturen har jag ej funnit ett sådant monument av
sarkasm.“
Med sin naiva fåfänga njöt emellertid Thorild av sin
så hastigt förvärvade ryktbarhet: “Jag har njutit“ — skrev
han — “den svaga äran att göra dagens märkvärdighet och
reta hopens nyfikenhet. Vad den är långt ifrån det jag
söker! Himmelens Gud! Det är visst en ära att höra
tvistas på källarne, om man är oändligen galen eller
oändligen klok!“ Förut hade han i sällskap med en vän tänkt
draga sig undan världen för att i naturen ägna sig åt sina
filosofiska betraktelser. Men nu ändrade han sig.
“Återkalla mig i naturen? Vet, jag tillhör den ej mera så häftigt
och uteslutande; sällskapsvärldens, lyckans och ärans charmer
äro mig närmare. Rys ej min vän. Naturen är vårt tempel,
ej vår alldagsboning.“ Då vännen ändock var enträgen,
utropade han: “Jag är lika litet en naturpräst som en
världsträl. Jag är en dödlig vis, ej fästad vid någon
annan krets än det renaste och ädlaste människosinnes.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
