Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild och Lidner - Kritik över kritiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och fullkomligt sätt, att jag tvivlar, om alla världens genier
förenade skulle kunna göra en enda Bjugg.“ Orsaken till
denna opåkallade välvilja var naturligtvis, att Kellgren
gycklat med den olycklige poeten. Ty både Thorilds
principer och ännu mera den praktiska tillämpningen av
dem voro framför allt uttryck för hans egen sårade
författarfåfänga och hans blinda hat mot Kellgren, ehuru
detta å den andra sidan ej hindrar, att man här igenkänner
hans allmänna världsåskådning. Så är Thorilds kritiker
knappt annat än den “vise“ i en ny förklädnad, snillet,
som skipar den estetiska rättvisan enligt det högre förstånd,
som endast han äger. Men även här bör Thorild såsom
skriftställare ej bedömas efter vad han säger, utan efter
hur han säger det. 1700-talets kritik hade dock i
allmänhet varit småaktig, hade endast undantagsvis anlagt
de stora synpunkterna. Det var denna kritiks bojor,
Thorild ville avkasta: “Den ovärdigaste av all träldom
införes uppå oss icke av en envåldskonung, utan av en
skolmästare.“ Genom sin flammande deklamation fastslog
han dock denna princip. Och bakom paradoxerna och
trivialiteterna ligger så mycken rik och äkta skönhetskänsla,
att arbetet väl kan sägas vara banbrytande för den
estetiska kritiken i vårt land.
Kellgrens recension av första delen av Kritik över kritiker
blev hans sista inlägg mot Thorild, och på hans följande
våldsamma anfall ville han ej svara. I stället fick Thorild
en ny motståndare, som ej generades av Kellgrens
finkänslighet och som var lika kvick, ehuru vida mindre
vidsynt. Det var Leopold, som vid Thorilds första
framträdande ännu känt svedan av Kellgrens kritik och därför
med en viss sympati hälsat den unge himlastormaren. Men
nu hade Leopold kommit i en annan ställning, hade för
övrigt alltid stått på en annan ståndpunkt än Thorild,
vars paradoxala stil liksom kittlade Leopolds talang såsom
polemiker. Några nya litterära synpunkter växte dock ej
fram ur deras kamp; Thorild var plump och Leopold
insidiös samt dessutom nog oridderlig att genom Svenska
Akademien anropa regeringens skydd mot de stridsskrifter,
han själv framkallat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
