Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild och Lidner - Kritik över kritiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brinnande av samma okuvliga stridslust. Den, han först
kastade sig över, var den gamle antagonisten Kellgren, mot
vilken han riktade arbetet Critik öfver Critiker
(1791—1792). Angreppet var både berättigat och oberättigat.
1700-talets kritik hade onekligen varit småsinnad, den hade vänt
sig blott mot felen i ett arbete och kritikern hade därför fått
ett väl starkt tycke av kriarättare. Även Kellgrens första
kritik hade varit av denna art, den hade helst uppsökt och
förlöjligat pekoral, och den kan ej frikännas från kittslighet
och översitteri. Mot denna kritik uppställde Thorild nu
några allmänna principer: 1) att veta vad man skall döma,
2) att döma allt efter sin grad och sin art och 3) att
ingenting göres för sina fel, allt för sitt värdes skull.
Men angreppet var icke berättigat mot den kritiker, som
året förut skrivit företalet till Fredmans epistlar, ty denne
stod i själva verket på en högre ståndpunkt än Thorild i
sin stridsskrift. Den moderna kritiken har till uppgift att
med utgångspunkt från miljön och skaldeindividualiteten
förstå och förklara ett diktverk, och det hade Kellgren
först av alla i vårt land gjort, ehuru han och Bellman
voro så olikartade snillen. Thorilds allmänna principer
voro däremot av ett mera tvivelaktigt värde. Ser man
bort från det fascinerande språket, är det i själva verket
ganska triviala sanningar, han förkunnar. Den första lagen,
som mynnar ut däri, att kritiken ej skall befatta sig med
arbeten, som själva förklarat sig vara skrivna ej för
allmänheten, utan blott för “vänners nöje“ — den lagen iakttogs
väl av nästan all kritik. De båda andra lagarna — att
man ej skall bedöma en tillfällighetspoet efter samma
måttstock som en av litteraturens stormän och att alla
författare dock velat åstadkomma något i sitt slag gott —
erkändes väl också, icke minst av Kellgren, som lika värdigt
som träffande recenserade Kritik över kritiker och därvid
särskilt framhöll den sublimitet, till vilken Thorilds stil
stundom kunde höja sig. Och i tillämpningen ledde Thorilds
lagar till en orimlig tolerans mot den underhaltiga
litteraturen. Han drog sig ej heller för att försvara den ökände
pekoralisten Bjugg, som dock sökt “det majestätiska och
det viktiga, och han har funnit det på ett så både originellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
