Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman och drama - Svenska skådeplatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statens tjänst — den förespeglingen visade sig illusorisk,
ty ehuru de tyckas hava bibehållit sina platser som
tjänstemän, gingo de flesta av dem under, och blott de bästa
kunde nödtorfteligen försörja sig såsom yrkesskådespelare.
Till truppen hörde också några damer, men ännu på
Gustav III:s tid spelades vissa kvinnoroller av män.
Redan året efter teaterns invigning råkade sällskapet i
ekonomiska svårigheter, och i slutet av 1741 blev teatern
i anledning av drottningens frånfälle stängd. Den öppnades
väl åter 1743, men förde sedan en mycket bekymmersfull
tillvaro till 1753, då truppen måste avstå Bollhuset åt
fransmännen. Sällskapet delade sig då i två. Det ena,
som förenade sig med Seuerlings, reste kring i landsorten.
Det andra under ledning av Petter Stenborg försökte stanna
i huvudstaden och hyrde sig en sal eller en vind i ett
hus vid en av “Stadens“ gränder, där föreställningarna
gåvos för den lägsta huvudstadspubliken och dit de bättre
lottade endast begåvo sig för att gyckla med eländet.
Ända till 1773 var man således utan en svensk scen.
Men under denna tid pågingo sällskapsspektaklen dess
livligare, särskilt vid Lovisa Ulrikas hov, där aristokratiens
herrar och damer uppförde stycken både på franska och
svenska. I september 1744 skrev kronprinsessan: “Inom
kort får jag njuta av tragedi och komedi, spelade av
ståndspersoner, vilka slutit sig samman att roa oss i vinter.
Nästa vinter erhålla vi en utmärkt fransk
skådespelartrupp.“ I november uppförde man Racines Britanniens
och Saint-Foix’ L’Oracle, i december åter Britanniens och
Crébillons Rhadamiste et Zenobie, och sedan berättas under
hela tiden om dylika föreställningar — man spelar Racine,
Voltaire, Molière, Regnard, Marivaux, Destouches m. fl.,
och några av hovets herrar, såsom Karl Fersen,
förvärvade sig stort rykte såsom skickliga skådespelare.
Däremot tyckte prinsessan mindre om den svenska teatern,
som hon en gång besökte; om denna skriver hon:
“Jag fann där så ringa nöje, att jag i hela mitt liv ej
vill återvända. Det var plattheter, som räckte i fyra
timmar. Ingen möjlighet att komma ut till följd av
folkhopen, som stängde passagen.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
