Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman och drama - Oden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adlerbeth bearbetade hans Œdipe, och han och Gyllenborg
tillsammans ändrade om hans Princesse de Navarre till
Birger Jarl och Mechtild. Men viktigare var dock
inflytandet från Voltaires idéer. Racines drama hade varit
psykologiskt, men för psykologien hade en så rationalistisk
tid som upplysningstidevarvet ej sinne, och Voltaires stycken
äro tendensdramer, som förfäkta hans politiska och religiösa
idéer. Dessa återkomma ock i det gustavianska dramat.
Så är Paijkulls Domald ett inlägg för upplysningen i dess
kamp mot fanatismen. Hjälten uppträder mot de hedniska
prästernas “kloka bedrägerier“, och med den moderne
deistens frisinne fördömer han deras dystra människooffer.
Samma tendens möta vi i Gustav III:s Frigga, där Oden,
som dyrkas såsom Gud, i själva verket är en vis bedragare.
Även i Leopolds tragedi är han knappt något annat:
Världen vill, att den, som styr, bedrar,
Och hopen har behov av under, som förblända.
Ja! Hopen vill bedras, men undrens tid är kort.
En strimma ljus går upp, förblindelsen flyr bort,
Och människan står kvar och guden finns ej mera.
Vi gör du, fega väld, likväl den konst så svår
Att genom ren förtjänst och sanningen regera!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
