Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyromantiken - Genombrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tragedier. De hava körsånger och “förtrogna.“, handlingen
berättas av “budbäraren“, och efter Sofokles’ mönster har
dialogen en viss karaktär av plaidoyer. Denna dialog är
slutligen på orimmad vers — den Shakspereska blankversen.
Bägge styckena inledes med en “prologos“, som i ett
olycksbådande dunkel låter oss ana den kommande
händelseutvecklingen. Den lyriska stämningen höjes vidare genom
varslande drömmar, hjältarna lida i bägge sorgespelen av
en rent antik hybris, och ödet når dem med samma dolska
obeveklighet som i det antika dramat. Ingen scenväxling
förekommer, tiden är knapp och de uppträdande få. Bägge
dramerna äro således rent grekiska tragedier, förlagda till
en nordisk forntid, och för denna hellenism är Stagnelius
den förste utpräglade representanten i vår litteratur, den
förste, som gjort allvar av nyromantikens svärmeri för
Homeros och Sofokles. Ty så strängt grekiska dessa båda
tragedier än äro i formen, vilar det dock en fullt
romantisk, för antiken främmande glöd över dem. Körsångerna
få ibland en rytm av ballad, någon gång av nordiskt
fornkväde såsom i Sigurd Rings avslutning, vilken tydligen är
byggd på Voluspa. Men vid sidan av denna romantik
möter man andra körsånger, vilka klinga så helleniskt, som
om de diktats av Sophokles själv.
I grunden lämna oss dock dessa stycken, i likhet med
de flesta andra antikimitationer, tämligen kalla. Man
erkänner det vackra och formfulländade i flera partier, men man
ryckes icke med. Det är för mycket lärdom och för litet
modernt, verkligt liv i det hela.
En tredje dikt inom samma grupp är hans antikiserande
epos Wladimir den store, som anonymt utgavs 1817.
Dikten är skriven på det homeriska versmåttet, hexameter,
som visserligen förut använts av Stagnelius — bland annat
i den märkliga Elegien 1815, som i viss mån innehåller
hans skaldeprogram — men som i stort sett ej hade brukats
i svensk dikt sedan den Stiernhielmska skolans dagar. Här
ligger dock det antikiserande mera i det yttre, i versen,
i de homeriska vändningarna o. d. Ty till sitt egentliga
väsen är denna hjältedikt rent nyromantisk, ett uttryck
för det unga släktets politiska reaktionstendenser, dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
