Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nyromantiken
- Mystikens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
religiösa svärmeri, dess poetiska katolicism, och det hela
spelar i Chateaubriands idealtid, undrets, eremiternas och
martyrernas tidsålder.
Mystikens tid.
Dikten röjer, att Stagnelius nu börjat övergiva den
neoklassiska riktningen för att i stället mer och mer
fördjupa sig i den kristna mystiken. Året 1818 bildar i
detta fall en ny vändpunkt i Stagnelius’ utveckling. Trots
den religiösa väckelsen några år förut hade Stagnelius
knappt drivit några filosofiska studier, och hans intressen
voro, såsom hans neoklassiska dikter visa, företrädesvis
estetiska. Men omkring 1818 utbildar han en bestämd
filosofisk-religiös världsåskådning. Närmast torde denna,
liksom all nyromantisk filosofi, utgå från Schelling, men
den har dessutom en mängd inslag från andra håll, från
Plato, neoplatonikerna, gnostikerna, Böhme och — ehuru
man förut lagt för stor vikt därvid — från en av Mattias
Norberg utgiven Codex Nazaræus, Liber Adami appellatus,
en syrisk-mandäisk urkund från 800-talet. Men allt detta
har Stagnelius på ett ytterst originellt sätt smält samman
till en poetisk enhet, som fått prägel av hans egen naturell.
Det är denna mystik, som ligger bakom de lyriska dikter,
han nu skrev och som sedan publicerades under titel
Liljor i Saron.
Från det högsta urväsendet utströmmar eonernas värld,
Pleroma, där människosjälen i preexistensen haft sitt hem.
Dess motsats är materiens värld, som behärskas av
demiurgen eller världsfursten. Fången hos denne, längtar själen
liksom hela naturen tillbaka till sitt ljusa urhem, och
denna längtan spåra vi över allt, i vindens sus, i källans
sorl, i kreaturens suckan.
Den personliga utgångspunkten till denna dualistiska
världsåskådning var Stagnelius’ egen erotik, och de båda
motsatta världsmakterna framträdde för honom såsom den
krasst sinnliga lidelsen och den himmelska, ideala kärleken,
symboliserad i “Amanda“. Man har mycket tvistat om,
huruvida här funnits någon verklig förebild, och senast
har Albert Nilsson i sin förträffliga essay över Stagnelius
velat bejaka denna fråga. Men ehuru man ej alldeles kan
förneka, att någon ideal böjelse för en verklig kvinna här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/3/0093.html
