Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer och göterna - Förändrade åsikter på det estetiska området
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hans sympati för verklighetsskildringen. Och i sin
Thorildsskrift av 1820 hade han gentemot “de moderna,
med sina inlärda utanifrån påflugna ideal oupphörligt
svassande poeter och författare“ framhållit, att det verkliga,
rent fattat, så oändligen överstiger deras djärvaste
konceptioner, att dessa blott för den minsta stråle av en sådan
anblick skulle visa sig vara — vad de så ofta äro — en
blå dunst.
År 1826 hade han i ett brev till Beskow i något mustiga
ord uppmanat denne: “Giv fan både att antikisera och
romantisera. Det är förbi med bägge. Poesien har så
länge sett i luften efter mönster, att det är tid hon vänder
sig till det verkliga livet, till uppfattning, samling,
utbildning av dess poetiska element. Det är den äldsta poetiska
källan. Även poesien måste såsom vetenskapen vända sig
från de luftiga teorierna till observation av naturen och
det mänskliga livet.“ Och han hänvisade betecknande nog
till den engelska poesien, vars övervikt i senare tider enligt
hans åsikt komme därav, att den åter vänt sig åt detta
håll förr än alla de andra. Det är ej blott en
teoretiserande poesi.
I flere uttalanden under 1830-talet skönjer man ett allt
mera tydligt avståndstagande från nyromantiken. I en
anmälan av Fahlcrantz’ Ansgarius (1836), som han
besynnerligt nog ansåg orättvist förbisedd, ger han ett litet
hugg åt den nyromantiska uppfattningen om poesiens
uppkomst och gläder sig åt att hos en kinesisk filosof ha fått
se en tanke i dessa ämnen utan tyska konstord, pretiösa
vändningar, metafysiskt damm, “varav han i sin lilla krets
ej varit litet molesterad“.
Detta sista yttrande är rätt betecknande. Det visar, att
Geijer i själva umgänget plågats av den hyperromantiska
förkonstlingen och kelandet för metafysiska
besynnerligheter och tillgjordhet. I samma uppsats inlägger han ock
en gensaga mot Almquists aforismer om “snillets
indefinibilitet“ och säger några borgerliga ord om sin vedervilja
mot att betrakta geniet som ett för allt förstånd
otillgängligt abrakadabra. Han hade haft blicken öppen för
den fosforistiska skolans ungdomsövermod, men erkänt vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
