Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer och göterna - Hans senare estetiska alstring - Minnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den ägt och verkat gott och sant (i företalet till Vitalis’
skrifter, 1828), men han började nu frukta dess
ålderdomssvagheter.
Dessa synpunkter utgöra bakgrunden till hans väl bryska
anmälan av Atterboms dikter i Litteraturbladet (1838),
där han stämplar nyromantiken såsom icke rätt
hemmastadd annorstädes än i sin längtan, såsom självisk,
klemande med sin ytterst tillspetsade subjektivitet, och där
han mot Atterbom riktar några rent personliga utfall, som
äro ägnade att överraska, då de nyckfullt slungades
mot en gammal vän. Men dylikt låg i Geijers betydligt
ovårdsamma natur. Han bekymrade sig icke om, huruvida
han, för att begagna hans egen bild, i hastigheten “vräkte
kull en stol“.
Det, som i främsta rummet dikterade Geijers
avståndstagande från nyromantiken, var dels hans etiska pliktkrav,
som gjorde honom motvillig mot den nyromantiska
självtillräckligheten och snilleförgudningen, och dels hans
verklighetssinne, som icke riktigt stämde med flykten från samtiden
till det förgångna, från dåd till dröm. Det var icke en
tillfällighet, att en verklighetens man som Goethe blev
honom allt kärare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
