Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér och hans efterföljare - Frithiofs saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frithiofs saga, som upplästs i Götiska förbundet den
15 april 1820 och offentliggjordes i det åttonde
Idunahäftet under sommaren samma år. Det var de fyra sånger,
Frithiof och Björn, Frithiof kommer till kung Ring,
Isfarten och Frithiofs frestelse, som inleda diktens senare
avdelning om skuldmedvetandet och försoningen, varpå
följde i oktober 1821 diktens fem sista sånger: Kung
Rings död, Rings drapa, Konungavalet, Frithiof på sin
faders hög och Försoningen, som sågo dagen på sommaren
1822. Under de följande åren gick arbetet — på
skaldeverkets början — mera långsamt; det mesta synes ha
tillkommit 1824, och år 1825 utkom Frithiofs saga
fullständig och påkallade genast en ny upplaga.
Tvivelsutan hava flere olika motiv medverkat till
Tegnérs beslut att skriva Frithiofs saga. Han önskade vid
denna sin diktnings rikaste alstringstid pröva sina krafter
på ett större ämne av episk art, och en anteckning
omkring 1818 visar, att flere antika och nordiska motiv
därvid lekte honom i hågen. Att han till sist stannade
vid ett fornnordiskt ämne, berodde väl på hans allmänna
“götiska“ sympatier, men var ock framkallat av hans önskan
att visa, att man borde kunna behandla nordisk myt och
hjältesaga bättre än hans vän Ling gjort och icke
“bortfuska“ en god, ja helig sak och grumla en rik källa för
nationalvitterheten. Man behövde icke av dessa
misslyckade försök låta sig avskräckas, såsom fallet varit med
Geijer i hans avhandling om de nordiska myterna, och
anse dem poetiskt oanvändbara. Tvärtom ville Tegnér
visa den nordiska gudalärans lämplighet för poetisk
behandling, som ju för övrigt redan ådagalagts av Ewald och
Oehlenschläger. Men så till vida tog han intryck av Geijers
avhandling, att han ej begagnade myterna isolerade, utan
ställde dem i förbindelse med den mänsklighet, till vilken
de hörde. Han valde alltså en hjältesaga och införde i
samband därmed den nordiska mytologien. Härvid gällde
det för honom att framlägga sin uppfattning av asaläran
och vad han kallade dess livsprincip, den f. ö. mycket
osäkra Baldersmyten, sådan han ansåg den böra tolkas.
Det är att märka, att han valde till behandling en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
