Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska prosadikten och Almquist. Den historiska romanen - Amorina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kryddboden, men kuriositetssamlare räddade några enstaka
exemplar, som dock — även oavsett slutet — voro var för
sig defekta. Dessa lösryckta ark väckte i vänkretsen ömsom
den mest oförställda beundran, ömsom en icke mindre
oförställd förundran och skrämsel. En nyromantiker som A. I.
Arwidsson skriver hem till Finland, att det är “den
vidunderligaste bok han sett, gränsar till platt förryckthet, med
inströdda, oändeligen vackra och originella saker“.
Själva handlingen eller händelseutvecklingen i Amorina
utgör en familjehistoria av högst äventyrlig och skräckfull
art, som måste anses vara en avkomling i första eller andra
hand av Sturm und Drangtidens släkttragedier och den
därav beroende skräckromantiken — närmast av en roman
av Lafontaine “Das heimliche Gericht des Schicksals oder
Rosaura“, men även av “Die Räuber“. Händelsen rör
sig om tvenne fientliga tvillingbröders kärlek till en och
samma unga flicka, Henrika (Amorina), som till sist
hängiver sig åt den ene i tron, att han är den av henne
älskade brodern, under det att denne begått självmord på
grund av en svekfull underrättelse om hennes förmenta
otrohet. Till råga på fasan visas hon vara bådas naturliga
syster. Dramat-romanen slutar därmed, att Amorina drunknar
tillsammans med den kvarlevande brodern.
Betydelsen hos Amorina ligger dock mindre i den
äventyrliga händelseutvecklingen än i karaktärsskildringarna, i
bokens religiösa mystik och i de realistiskt idylliska motiven.
För titelpersonen Henrika-Amorinas yttre gestalt har
Almquist tvivelsutan lånat dragen från en exalterad läserska,
Helena Ekblom, som drog genom landet, behandlades som
förryckt och fängslades såsom dåre. Enligt Almquists åsikt
var däremot det konventionella samhället rätteligen “det
stora dårhuset“, den upp och nedvända världen (man
jämföre härmed Clas Livijns något senare Spader Dame). Till
sin inre gestalt företer Henrika uppenbara självbiografiska
drag från Almquists egen barndom, så hennes till synes
likgiltiga förhållande vid faderns död, hennes kyla inför
dem, som ej känna henne, under det hon brinner av en
djup och odödlig eld, hennes påstådda “förryckthet“,
åsyftande de beskyllningar, för vilka Almquist i anledning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
