Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska prosadikten och Almquist. Den historiska romanen - Amorina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Manhemsprogrammet var utsatt, hennes Kristusliknande
martyrium, varmed han parallelliserade sitt eget, och genom
vilket hon skulle vara sin släkts medlare och
försonare. I Henrika har Almquist framställt en representant
för sin mystiska åskådning, en bild av det liv, som var
friskt i himlen, men sjukt på jorden. Han skildrar i henne
idealets undergång i prosans värld, och härav förklaras,
att han själv och hans vänner jämförde henne med Don
Quijote, vilken enligt nyromantisk uttolkning hade samma
symboliska mening. I Henrikas namnfader, den jordbundne
kyrkoherde Libius, ville han personifiera den “humoristiska
försoningen“, motsvarande Sancho Panza.
Bokens andra viktiga huvudfigur är Johannes, en demonisk
skepnad, besläktad med vissa Sturm und Drangtidens
sympatiska brottslingar, vilken begår illbragder på grund av
medfött mordbegär, en redan i moderlivet ingiven lusta till
blod. “Fader och moder hava skapat mig till en evig
törstande källa, en röd källa; efter blod är min törst, jag
måste, jag måste, jag måste.“ Almquist har här givit ett
stycke brottpsykologi i stora mått: Johannes skuld är
beroende på medfödda anlag, en väldig drift. “Var brottsling
är en sjukling, han skall botas.“ I allmänhet har man ansett,
att Almquist här hävdat en strängt fatalistisk uppfattning av
viljans ofrihet, och detta var säkerligen hans mening —
härpå syfta hans egna ord vid bokens slutliga utgivande:
“en vass värjsudd satt på mänsklighetens ömtåligaste nerv“.
Icke få av Johannes repliker äro ju ock rent fatalistiska.
Men å andra sidan blev Almquist, nu som ofta,
förskräckt för sina teoriers konsekvenser, vacklade och sökte
då gärna en dubbeltydig, orakelmässig utväg. Ur denna
synpunkt får väl tydas hans försök att i avseende å
Johannes förena Swedenborgs och Schellings åsikter om det
mänskliga frihetsproblemet. I brev till Gumælius åberopar
han sålunda Schelling och förklarar frihet och nödvändighet
harmoniska. “Det jag vill och det jag måste är absolut
detsamma.“ Men hans egna förklaringar få tagas med
försiktighet och äro icke alltid att bygga på.
Amorinaboken företer i sin framställning av den
oförstådda individens rätt gentemot det stora dårhuset, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
