Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska prosadikten och Almquist. Den historiska romanen - Avhandlingen om en ny diktkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilken först makulerades, men senare (1839) omarbetades
i Jaktslottets sista bok; här har Almquist upptagit det
gamla teodicéproblemet och i två enkla frågor framställt
motsatsen mellan det ondas tillvaro i världen och Guds
godhet och allmakt: “Det, som vill hava allt sålunda, och
på det sättet som det är, är det dyrkansvärt? Eller om
det vill hava det annorlunda, men icke förmår, icke har kraft
därtill, icke kan, är det då dyrkansvärt?“ Richard Furumo
säger sig visserligen ha beslutit att gentemot “gudahataren“
hävda försynens och människosläktets ära, men finner
angenämare att jaga och dricka mjölk och slingrar sig sålunda
från de uppkastade problemen på äkta Almquistska
kurragömmasätt med några spefulla frågor.
Prosasatiren Ormus och Ariman är en ny, mera
humoristisk variant av teodicéproblemet. I den persiska
mytologiens motsats mellan det godas och det ondas
gudamakter finner han uppslaget. Men Ormus, det godas,
“moralens“ målsman, skildras med en elak satir såsom
den beskedliga enfaldens, ordningens, formelväsendets
tråkige representant, en “dum“ gud, under det att Ariman, i
vilken Almquist uppenbart skildrat sin egen avbild, även
till det yttre, är den sympatiske upprorsguden, en
framåtskridandets ande, en Prometheus-Lucifer gentemot
trångsynthet och hävdvunna regler, och det hela slutar: “Varför är den
gode dum? Varför är den kloke ond? Varför är allt en trasa?“
Även om detta kvicka stycke, såsom Almquist skriver, var
utarbetat 1824, är det dock antagligt, att det erhållit sin
nuvarande form först omkring 1830, sedan Almquist efter
samarbete med Hartmansdorff, som var Nya Elementarskolans
styrelseordförande, kunnat retuschera Ormusbilden efter
levande modell.
Ferrando Bruno omnämnes i hans korrespondens 1828,
men är möjligen påtänkt tidigare, om än ej i denna
form. Även här beröres det ondas problem. Ferrando
Bruno är en skön, mörklockig gestalt, en ädel ande, men
en trotsare, som forskat efter livets gåta, som svikits i sin
kärlek och som mist tron på en allgod gud, men i stället
antar, att det onda utgör världens urgrund. Han söker
Satan överallt och bringar kraftens ande sin hyllning i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
