Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska prosadikten och Almquist. Den historiska romanen - Avhandlingen om en ny diktkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hymn, som parodierar Wallins psalm 481, och så kommer
han till andevärlden — men finner icke där Satan (vilken
enligt Swedenborgs lära icke existerar). Det onda är
nämligen människans eget verk, och då Ferrando vill skåda
Satan, visar ärkeängeln Mikael honom hans egen bild i
källans spegel; det är den egoistiska självtillräckligheten,
som kommer människan att tvivla på det godas
existens. Först då Ferrando vinner kraft att, såsom ängeln
Rafael säger, glömma och glömmas av sig själv, når han
befrielse, och han omskapas då till ett oskuldsfullt barn.
Lamm har betonat denna dikts avgjorda förbindelse med
Almquists Swedenborgskt inspirerade dikter (t. ex. Murnis)
och överhuvud med Swedenborgs lära samt förnekar, att
den i tankegången har någon frändskap med Byrons
Manfred. Det vill dock förefalla som, trots det fridsamma,
försonande slutet, en revolutionär tankegång brottas
därmed, och att, som ofta hos Almquist, man har att göra
med motsatta strömningar. Vid diktens utformning torde
i varje fall Byronska intryck medverkat, närmast från
Manfred, som 1826 utkom i Thomanders tolkning.
Andra dikter behandla “celesta“ motiv utan några
demoniska tillsatser såsom den svärmiska martyrhistorien från
kristendomens äldsta dagar Melia och det i grekisk
tragedistil utförda dramat Svangrottan i Ipsara, som handlar
om en kvinna, som gift sig i tron att hennes trolovade
stupat och som, då han visar sig leva, ställes i konflikten
mellan att följa honom eller stanna hos sitt barns make —
ett av Almquists vackraste arbeten i den idylliska genren,
manérfritt och fritt från alla ironiska utfall.
Nya insatser från den samtida franska nyromantiken —
bl. a. Victor Hugos Notre Dame — ha spelat in vid
tillkomsten av den roman, som skrevs i all hast på våren
1834 och som blev det kanske mest populära alstret från
Almquists tidigare författarperiod: Drottningens
juvelsmycke. I en historisk ram, hämtad från den gustavianska
tiden, inlägger han en diktad, romantisk händelse, vars
huvudperson är en med Amorina besläktad egendomlig
fantasifigur Azouras Lazuli Tintomara, en ny variant av de
ur kärret uppvuxna oskuldsblommorna (närmast väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
