Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den borgerliga romandikten och Fredrika Bremer. Sensationsromaner
- Sensationsromaner
- Blanche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgivna Positivspelarens son (1863), som skildrar,
huru tyngden av föräldrars vanära avskuddas genom egna
strävanden.
*
Sensationsromaner. Blanche.
Ett annat slag av realistisk skildring, likväl förknippat
med starkt sensationella och fantastiska tillägg, var den
spännande roman, som efter franskt mönster — närmast
Eugène Sue och Alexandre Dumas — kom på modet under
1840-talet och som vann efterföljd även hos oss.
Almquist hade ju mot slutet av sin bana här hemma försökt
sig på detta område, ehuru med mindre framgång. Andra
hade större lycka. Främst bland dem August Blanche,
vilken lyckades acklimatisera arten och giva den en
alldeles särskild Stockholmsk lokalfärg. Blanche, som var son på
sidolinjen av en känd Stockholmspräst och en präktig kvinna
av folket, som sedan blev gift med hovslagaren Blanche, hade
efter avlagd juridisk examen och någon tids tjänstgöring i
verken i slutet av 1830-talet kastat sig på publiciteten
och under några år varit utgivare och huvudredaktör av
Freja, vilken sökte intaga en självständig ståndpunkt
mellan Aftonbladet och de konservativa, men där
Argus-Johansson i allt fall var “spiritus rector“. Blanche fick
här göra ledsamma erfarenheter, som gåvo honom avsmak
för publiciteten.
Senare hängav sig Blanche åt skönlitterärt skriftställeri,
först åt dramatiken, där han prövade sina krafter både på
det allvarliga och det skämtsamma området, likväl mest
som bearbetare, vann en ovanlig framgång och blev
synnerligen populär.
Så ock inom prosadikten, där han studerade franska
mönster, både realisten Balzac, som han högeligen
beundrade, och än mer den socialradikale tendensförfattaren
Eugène Sue, vilken blev hans förebild, både då det gällde
att framställa de samhälleliga missförhållandena i bjärtaste
dager och att hopa “rafflande“ händelser och situationer.
Han började 1845 med en social berättelse Jernbäraren,
som skildrar den hämnd, en arbetare tager på sin dotters
förförare, så följde Flickan i Stadsgården (1847) med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/3/0215.html
