Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teaterförfattarne: Beskow, Börjesson, Blanche och andra - Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
nu uppfattade dem. Han hade valt till ämnen de två
skeden i svensk historia, som erbjuda de starkaste tragi-
ska motiven, folkungastriderna och striderna mellan Gustav
Vasas söner.
Det senare motivet sysselsatte honom först. Dubbel-
tragedien Erik XIV omfattar Erik konung, den svage,
vankelmodige, misstänksamme, men dock idealt uppfattade
konungens fall, och Eriks försoning, skildrande, huru-
som hans personlighet under lidande och kval återvinner
sin ursprungliga ädelhet. Beskows Erik är, för att be-
gagna Geijers ord i brev till författaren, alltför svag, en
“honnête homme med olyckligt lynne“, men, menade
Geijer, detta vore ett misstag, ty Erik var icke svag utan
hade en god portion djävul uti sig. Såsom hans motsats
framställes mindre den svage Johan än dennes onde ande,
styckets bov, det påvliga sändebudet Possevinus, under det
Katarina Jagellonica är Johans goda ängel. Det är ganska
betecknande, att Beskow, hovmannen och rojalisten, icke
hade hjärta att göra någon av de kungliga personerna
riktigt elak. Ondskan förbehåller han den påvlige diplo-
maten. Och Beskow koncentrerar — för att än en gång-
anföra Geijers ord — all ondska “liksom ett utländskt
kontraband“ i främlingen Possevinus. Eör övrigt företer
stycket avgjorda Schillerreminiscenser. Särskilt är parallellen
mellan senare avdelningen och Maria Stuart påtaglig; i
båda gäller det en olycklig fånge, som under fängelse-
tiden luttras och försonas. I det nästa årtiondet vände
Beskow sig till folkungasagan med sorgespelen Torkel
Knutsson (1836) och Birger och hans ätt (1837),
två sammanhängande stycken, av vilka det förra är det
mera betydande, i många avseenden dramatiskt verknings-
fullt, ehuru styckets hjälte mindre är egentligen tragisk
karaktär än martyr. Hans personlighet framställes såsom
före sin tid; han strider för andens ljus och frihet i Nor-
den, men vägrar taga kronan, då den erbjudes honom, och
till tack blir han offrad.
Beskows dramer vittna om hans estetiska bildning, fina
smak och — Schillerbeundran. Planläggningen är säkert
genomförd och styckena välbyggda, men karaktärsteck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
