Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teaterförfattarne: Beskow, Börjesson, Blanche och andra - Börjesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
ningen lider av skematisering och brist på djup i psyko-
logien; framför allt saknas det patos, den poetiska lidelse,
som ger vid handen, att dikten framkvällt ur ett inre behov
hos skalden.
Egendomligt nog blev intet av Beskows stycken upp-
fört under 1820—50-talen, ej ens under hans egen direk-
törstid.
Först 1862 upptog dansken Bournonville, som blivit
k. teaterns sceniske intendent, Torkel Knutsson å reper-
toaren, och dramat vann då rätt mycket erkännande av
kritiken. Beskows nye kamrat i Svenska Akademien,
Talis Qualis, framhöll sålunda, att han “visade större
säkerhet och dramatiskt förstånd än någon av sina efter-
följare“, och att hos honom fanns flärdlöshet, andlig tukt
och därav följande mogenhet, men “inga koketterande
biavsikter“ eller “genialitetssjukans fiffiga påhitt“.
Börjesson. Dessa spetsigheter åsyftade tydligen en författare, med
vilken Talis Qualis några år förut legat i polemik och som
trots allt var tidens mest betydande sorgespelsförfaltare:
Johan Börjesson, en av de författare, som under 1840 — 50-
talen fingo sina stycken uppförda på skådebanan.
Mot 1840-talets mitt började nämligen en ny tid gry
för den svenska dramatiken i dess förhållande till scenen.
Ännu 1844 hade B. E. Malmström skrivit i Intelligens-
bladet: “Vi hava visserligen länge haft en teater, en ly-
sande teater, men en som kunde hava haft lika mycket
intresse för tysken och fransosen som för svensken. Vi
hava tills nu saknat ett nationellt drama och därförutan
finnes ingen fosterländsk scen.“
Men just vid denna tid skulle en, låt vara tillfällig, flod
inträda i den svenska scendramatiken. Därtill medverkade
nog tillkomsten 1842 av en ny teater vid sidan av den
kungliga, nämligen Anders Lindebergs Nya teater, som
visserligen bragte sin upphovsman mycken missräkning,
men som tack vare främst Torsslow och Stjernström gjorde
en märklig insats i svensk teaterhistoria. Den tävlan, som
den nya skådebanan framkallade, blev ock av betydelse för
den kungliga scenen, som, särskilt under den orättvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
