Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teaterförfattarne: Beskow, Börjesson, Blanche och andra - Börjesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
misskände friherre Hugo Hamiltons direktörskap (1844 —
1848), främjade svensk dramatik.
Det är särskilt två författarnamn, som äro att fram-
hålla, den nyss nämnde Johan Börjesson och August
Blanche.
Börjesson bildar en egendomlig motsats till Beskow.
Hade hos den förre de yttre förtjänsterna övervägt den
inre gåvan, så kan man säga motsatsen om Börjesson.
Hos honom fanns en inneboende lyriskt dramatisk lidelse,
ett verkligt tragiskt patos, men detta hade att kämpa med
brister i litterärt omdöme och med en osäker smak. Härtill
kom, att han i motsats till den elegante akademikern icke haft
tillfälle att på ort och ställe iakttaga dramatikens och skåde-
spelarkonstens utveckling å utlandets stora scener och ej
heller att följa företeelserna å den svenska teatern. Men
den inre ingivelsen var förvisso hos honom starkare och
likaså de ursprungliga, dramatiska anlagen. Det kan vara
fråga, om vår dramatiska litteratur före Strindberg egent-
ligen haft någon mera begåvad målsman än “den siste
fosforisten“, kyrkoherden i Weckholm, som först vid sen
ålder bragte Melpomene sin hyllning.
Johan Börjesson hade ju tillhört fosforisternas unga garde
och gjort sig känd som trånsjuk och gråtmild lyriker.
Under nära två årtionden hade han varit bortglömd och
antogs hava sagt poesien farväl. Men omkring 1840 —
vid femtio års ålder — hade han åter fått håg att dikta
och nu i dramatisk form. Kyrkoherden, som satt i den
leriga, uppländska slättbygden, fjärran från alla skåde-
banor, hade t. o. m. den djärvheten att hoppas få sitt
dramatiska förstlingsverk Erik XIV — samma ämne som
både Lidner och Beskow behandlat — uppfört å den
kungliga scenen och sände det 1843 i största anonymitet
till Emilie Högqyist, i hopp om att hon skulle taga sig
stycket an. Härpå missräknade han sig. Den sköna
skådespelerskans håg låg mera åt det finare lustspelet än
åt den historiska tragedien. Hon och hennes vänner kände
sig ock frånstötta av enstaka vågade uttryck och funno
föga behag i de assonanser, med vilka Börjesson trodde
sig kunna efterlikna Calderon. Manuskriptet glömdes i
Sveriges litteratur III. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
