Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teaterförfattarne: Beskow, Börjesson, Blanche och andra - Börjesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
beundrade tragikerna nedom Pyrenéerna. Men diktionen
är högst ojämn och vårdslös och avbrytes stundom, även
i de allvarliga partierna, av platta uttryck, varjämte Börjes-
son på sina ställen med mindre lyckliga vitsar och con-
cettivändningar sökt efterhärma Shaksperes ordlekar. Den
i den tyska klassicismens skola fostrade Brinkman var
också mäkta förbittrad över den oroliga stilblandningen
och hade icke ord starka och obiliiga nog mot detta “poe-
tiska missfoster“, “denna vämjeliga smörja“, i vilken han
ej fann en gnista av snille. Egendomligt nog skulle denne
“rimmande slyngel“, som Brinkman kallade Börjesson, en
gang sent omsider — efter ett längre interregnum — in-
taga Brinkmans fåtölj i akademien. Rättvisare dömde
kritik och publik om Börjessons snilleverk, och Geijer
gladde Börjesson med några varmt uppmuntrande ord om
det djupa intryck Erik XIV gjort på honom och hans
familjekrets. Stycket betecknade — menade Geijer — ett
genombrott av den inom Börjesson boende poesien: “Ut
med ordet, du har blivit man och du är en skald!“
Framgången manade Börjesson att fortsätta, och år 1847
uppfördes ett nytt sorgespel, Erik den fjortondes son,
som är sämre byggt än förstlingsstycket och saknar enhet-
lig handling. Men vid sidan av högst kuriösa smaklös-
heter erbjuder även detta drama lyriska och dramatiska
enskildheter av stor skönhet. Huvudpersonen framställes
som en vankelmodig, melankolisk natur liksom fadern,
men ägande större sinneshöghet; det var enligt Atterbom,
som. ägnade stycket en ytterst välvillig kritik, författarens
mening att ur en tragisk idyll skapa en martyrtragedi
och att av prins Gustav göra en svensk och protestantisk
“Principe constante“. Den olycklige konungasonen skulle
önskat fa tillbringa en stilla levnad som forskare, bonde
eller gudsman, då han av statsintriger ryckes in i de
politiska händelsernas virvel och går under. Bäst tecknade
äro styckets kvinnliga gestalter, modern, Karin Månsdotter
och älskarinnan, tsardottern Axinia.
Av Börjessons övriga arbeten är endast Solen sjunker
(1854, uppfört 1856) av större intresse. Det hembjöds
först till kungl. teaterdirektionen (under Knut Bonde),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
