Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg och den svenskfinländska dikten - Kritik av den svenska diktningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
tiska litteratur, däri han först förklarade, att den nya
skolans huvudsats, att den akademiska poesien icke vore
poesi, icke kunde kullkastas, även om den varit trefalt
dunklare fattad och hundrafalt ofullkomligare yrkad än den i
själva verket var. Men å den andra sidan hade enligt hans
mening ingen av de nya författarne uppenbarat sig som en sann
och skapande poetisk natur; deras företräden låge mer eller
mindre på ytan, ingen hade öppnat en allmännare åsikt
av naturen, en ny värld; såsom de intressantaste nämner
han Stagnelius och Vitalis, som dock blott givit spridda
idéer av deras eget sätt att se livet. Över Tegnér fälles
en sträng dom: hans poesi vore ytlig, man såge hos honom
föga någon skymt av ideal, och han jämföres med Leopold —
hans poesi gjorde samma intryck av skimrande glans på
ett sinne, för vilket naturen klarare visat sin härlishet.
som en Lehnbergs predikan på den djupt religiöse. Atter-
boms Lycksalighetens Ö visade “några blixtar av poetisk
inspiration“, men vore “svävande, oredig, ofulländad och
syftade mest på framställningen av en spekulativt uppdagad
sanning“. An strängare fälles omdömet om Lings arbeten,
“klenare än gamla skolans“. Franzéns lyrik efter 1810
vore underlägsen hans tidigare. Om man nöjt sig med
att konstatera Tegnérs och några andras skrifter som
goda och lyckade alster av dilettantförmågor, hade ingen
ändring i åsikter varit nödvändig, men då det underord-
nade gällde som det högsta, så vore en brytning att vänta,
helst de små dilettanterna, som flögo i vingarna på Tegnér
och andra, drivit manéret till karikatyr.
Principerna för sin egen stil utvecklar Runeberg i viss
mån i uppsatsen om fru Lenngren, där han med sympati
karakteriserar hennes konst, med blick för dess pregnans,
klarhet, korrekthet, enkelhet.
Hans egen kritiska ståndpunkt är obetingat realistisk.
Men att han även ägde sinne för en fantastisk diktning,
visa hans utläggning av Ramido Marinesco och hans beund-
rande uppsatser om de första häftena av Törnrosens bok —
alltså härutinnan i samklang med Atterbom och i motsats
till den Hagbergska kritiken.
Att dessa uttalanden skulle väcka harm i svenska litterära
Sveriges litteratur III. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
