Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg och den svenskfinländska dikten - Nadeschda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
eperna, på motiv av en anekdot från Ryssland om en
slavinna, som vann en furstes kärlek och blev dennes
gemål, sedan hans broder likaledes eftersträvat henne.
Ämnet utfördes i en följd romanser, i stilen något be-
släktade med Walter Scotts och Byrons poetiska berättelser;
eljes har Runeberg här tagit intryck av nyromantisk dikt-
ning, såsom V. Hugos Hernani, och säkerligen även i en-
staka punkter av Almquist (den nyss utkomna Amorina).
När Runeberg utgav dessa arbeten tillika med sin tredje
lyriska diktsamling, hade han redan för länge sedan lämnat
Helsingfors. De motgångar, han rönte vid en önskad befordran
till akademiadjunkturen i grekiska, förmådde honom att söka
lektorat i Borgå, dit han flyttade 1837 och där återstoden
av hans levnad tillbragtes. Ett anbud 1847 att söka en
ledig professur i klassiska språk avböjde han med ett svar,
som visade, att han nu ansåg sig ha sin levnadsuppgift
inom diktningens värld, ej inom vetenskapens. Inom poe-
siens område “hade han sin lilla stack“.
Mot slutet av 1830-talet började Runebergs betydelse
inses i Sverige. Den första stämma med myndighet, som
fastslog detta, var Geijer, som starkt kände samhörigheten
med Runebergs verklighetskära diktning och som i Den
blå boken (1837) klagade över, att den svenska kritiken
dittills ej gjort honom rättvisa. Men detta blev åtminstone
ej länge fallet. Tvärtom avhördes varma, beundrande ut-
talanden så av äldre som yngre kritiker, av Atterbom
och Eranzén, B. E. Malmström och Lénström, och mot-
ståndaren från några år förut, Beskow, sträckte vapen, då
han 1839 i ett smickrande brev sände den finske skalden
akademiens stora guldmedalj och förklarade, att han lik-
som en gång fru Lenngren betraktades såsom “akademiens
osynliga ledamot“. Under nästa årtionde ifrågasattes han
också till inval, vilket dock strandade på politiska be-
tänkligheter.
Under tiden hade han gjort nya erövringar inom diktens
landamären. Om den helleniska epiken och dess sam-
släktingar i nyare tid utgöra förutsättningen för hans tidi-
gare episkt idylliska poesi, så kom en annan art av forn-
grekisk diktning, nämligen tragedien, att besjäla hans sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
