Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg och den svenskfinländska dikten - Kung Fjalar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
stora epos och även att mana honom till efterföljd inom
dramats egen konstart.
k»»s Kung Fjalar är ett storslaget epos i fem sånger, som såg
dagen 1843—44, dess handling är förlagd till nordisk och kel-
tisk fornålder. Fjalar, en bragdrik och vis härskare i Gauthiod,
som efter ett liv av strid vill visa sin storhet för sitt folk
även på fridens mark, avger härom ett löfte, icke utan
självförhärligande, trotsande på egen kraft och förgätande
de makter, som styra människornas öden. För att siarens
spådom, att hans ende son skall sluta sin syster “som brud
i eldad famn“, icke måtte gå i uppfyllelse, offrar han
dottern i vågorna. Men just härigenom främjar han ofri-
villigt, vad han velat motverka. Hon uppstiger ur vågorna
vid Skotlands kust, fostras av Morwens konung, och då
hennes broder från Gauthiod kommer dit som segrare,
varder hon hans brud. I motiv, poetisk gestaltning och
flere detaljer har Runeberg tagit intryck av Ossian, som
kort förut tolkats av Nils Arfwidsson i en versifierad över-
sättning, och över dikten som helhet breder sig något av
den Ossianska “sorgens vällust“. Men diktens innebörd
är helt och hållet samsläktad med den grekiska tragedien,
särskilt Sofokles’ Konung Oedipus, och dennas ödestragik,
sådan Runeberg fattade den. I motsats nämligen till
A. W. Schlegels teori om det grekiska ödet såsom en yttre
makt, över vilken vi vilja höja oss genom vårt inre, hade
Runeberg i en avhandling’ om den grekiska kören anslutit sig
till en annan tysk nyromantikers, Solgers, åsikt, att ödet
snarare kunde kallas försyn. Den sedliga friheten bestode
därföre icke i att uppresa sig mot ödet, utan i att under-
givet låta den individuella viljan underordna sig dess skickel-
ser. Denna uppfattning framlyser nu ock ur Kung Fjalar,
en dikt som Runeberg ingalunda tänkt sig skola förkunna
ett blint, alltkrossande öde, utan som i ödet “ger intryck
av en mild och vis styrelse av högre makter till människans
uppfostran och förädling“ — detta närmast i anslutning tih
Sofokles’ Oedipus. Motsägelsen mellan det av gudarne
förutbestämda ödet och hävdandet av människans fria hand-
lande har Runeberg sökt lösa genom att, såsom han yttrar
i en polemik med Snellman om stycket, låta “gudarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
