Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg och den svenskfinländska dikten - Fänrik Ståls sägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
hava givit folklivsbilder och idylldikter ur samtidens liv
och forntidsdikter i nordiskt-keltisk och hellenisk omgiv-
ning, upptog han mot slutet av 1840-talet krigstidsmotiv
från Finlands sista strid 1808—1809. Uppslaget var en
beställning av en bokhandlare på poetisk text till krigar-
porträtt. Men dessa stannade vid det första: Otto von Fieandt.
I stället följde under åren 1846—48 en rad krigsbilder,
karakteristiker och anekdoter om kända eller diktade per-
Fänrik sonligheter: den första samlingen Fänrik Ståls sägner,
sägner. Runebergs berömdaste verk och bredvid Frithiofs-sagan den
svenska diktningens folkkäraste, detta lika mycket i Sverige
som i Finland. Väckelsen erhöll han vid läsningen av
Gustaf Montgomerys skildringar från kriget, som gåvo en
något förskönad bild av detta fälttåg, vilket Runeberg,
trots all realism i framställningen, ytterligare idealiserade.
Anslaget gav den fosterländska dityramben Vårt land (en
motsvarighet till Vörösmartys ungerska fosterlandssång),
en hyllning till det fattiga Finlands natur, men ock en
karakteristik av folket, sådant Runeberg såg det och sådant
han i det följande ville skildra det i dess egenart. Denna
dikt blev givetvis Finlands nationalsång. Så följde dikten
om Fänrik Stål, den gamle knekten, som förtäljer för
den unge studenten sägner sådana som den varma, äkt-
humoristiska bilden av den på huvudets vägnar svagt be-
gåvade, men tappre och trofaste Sven Dufva, den dra-
matiska skildringen av goddagspilten och hjälten Sandels,
den storslagna dikten om Döbeln vid Jutas med dess
halvt komiska inledning och dess stolta slut, då fritän-
karen bringar Gud sin fria bön “med eldat hjärta och
med upprätt håg“, vidare den ideala framställningen av
Torpflickan, som sörjer sin fästman, därför att han hållit
sig undan som feg fältflykting, i viss mån en motbild till
den tidigare diktade, i Sägnerna medtagna Molnets broder,
en rad delvis komiskt färgade karaktärsbilder: Fieandt,
Löjtnant Zidén, von Konow och hans korporal, De
två dragonerna, vidare de båda satirerna Konungen
och Fältmarskalken, vilkas historiska riktighet är tvivel-
aktig, men som innehålla ypperliga partier, ej minst i
situationsskildringen; till sist den sublima smädedikten mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
