Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg och åttiotalet - Naturalismens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
279
tillkom studiet av Hartmanns pessimistiska filosofi och gav
färg åt de senare versionerna. När han från hösten
1875 till våren 1876 omskrev arbetet för sista gången,
begagnade han i utsträckt mån knittel i st. f. prosa och
gav det hela en mera fast och helgjuten form. I denna
sista omarbetning — den, som först trycktes (1878) och
som är den numera spelade -—■ har det trotsiga, lidelse-
fulla, kraftgeniala ungdomsverket med dess skärande, hån-
fulla slutreplik “avfälling!“ omdanats till ett resignationens
drama av en skeptiker, som föraktar världen och som icke
får något svar på frågan: vad är sanning. Så omedelbart
friskt som den första “Mäster Olof“ med dess ståtliga
Gerdt bokpräntartyp är väl icke detta tröstlösa, tvivel-
fyllda alster av den bittre Stockholmslitteratören, som lidit
så många missräkningar, men det är konstnärligare genom-
arbetat, har en djupare psykologi och en mera koncentrerad
byggnad. I båda huvudformerna är Mäster Olof ett drama
av största verkan, särskilt märkligt i dialogen.
Under tiden hade Strindberg börjat odla prosadikt. En Natur»-
samling ganska beska, satiriska skildringar från den eviga
ungdomens stad, med en helt annan stämning än juve-
nalernas och deras efterföljares, utkom 1877 under titeln
Erån Ejerdingen och Svartbäcken och väckte någon
uppmärksamhet. Men två år senare var det, som han först
sloe igenom med den Stockholmska bohemienromanen Röda
rummet (1879), som med ens gjorde August Strindbergs
namn rikskänt. Själv nämner han som sina mästare inom
romanlitteraturen Dickens och Hugo, men det är näppe-
ligen dem, man närmast kommer att tänka på vid läs-
ningen av dessa bittert satiriska, stundom starkt personligt
färgade, någon gång t. o. m. karikerade skildringar ur det
Stockholmska artist- och författarlivet. Boken är såsom
roman löst komponerad, och händelseutvecklingen intres-
serar föga: huvudpersonen, i vilken författaren tecknat sig
själv, är mera iakttagare än handlande, men det, som ger
den värde, äro de ypperliga skildringarna ur verkligheten,
de karakteristiska figurerna och interiörerna, ofta av all-
deles enastående verkan, vidare den Stockholmsluft, som
vilar över de olika scenerierna allt ifrån Mosebacke till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
